Tänkt om detta är slutet? Va händer då? Va händer om detta är slutet och vi ska klara oss var för sig? Ja är så otroligt glad över att ha mina nära och kära runt omkring mig men ja kan inte förlita mig på dem. Ja kan inte förlita mig på att dem kommer finnas och ställa upp för alltid.. Tänk om detta är slutet?

Ja vill få detta avklarat. Ja har varit arg, ja har varit ledsen, ja har varit besviken, ja har varit sårad men nu är ja mest besviken och sårad. Ja är inte arg. Ja är inte arg för ja vet att ja skulle klara mig. Ja skulle fölla tårar, många sådana. Ja skulle sitta hemma ensam många kvällar för att ja inte vill göra något annat än att begrava mig själv i min egna sorg men ja kan och tänker inte sitta hemma när medan en utav oss gör va fan den vill och den andra måste både jobba och ta allt ansvar. Så fort ja inte jobbar så tar ja hand om antingen min son eller min son OCH hans töser och då åker hem iväg. Så fort ja kommer hem så åker han eller går o lägger sig för att han ska orka med resten av natten. 

Så nu är frågan; fajtas eller slittras? Fajtas för att det ska funka. Fajtas för att kunna leva med den man älskar? Fajtas för att någon ska visa att den personen älskar en? Fajtas för att kunna få lite respekt och värdighet? Fajtas för att kunna ha en familj. Fajtas för att Leon ska växa upp med en mamma och en pappa tillsammans.

Eller dela på dig för att man någon gång i framtiden, till slut kunna få sin egna familj och vara lycklig? Dela på sig för att slippa nedstämdheten? Dela på sig för att slippa vara ledsen hela tiden och faktiskt bara vara det en liten stund för att sedan må lite bättre.

Snälla, nu ber ja er, kommentera och ge mig råd.. Skriv vad ja ska göra..

Ja saknar min karl och ja vill ha hem honom och ja vill leva mitt liv med honom, men inte till vilket pris som helst.

Återigen va de bara ja o Leon hemma och vi valde att ha en mysig morgon idag. Eller rättare sagt Leon valde det. Får ja välja så har vi alltid det men det är inte alltid Leon är så villig till det tyvärr.. 

Ibland känns de som att ja inte känner dig. Och då menar ja inte ditt gamla ja.. Då menar ja den du är nu.. Ja börjar bli trött på att tro att jag känner folk men samtidigt känna att ja inte gör det..

Order förstår är för mig ett ord man säger om man faktiskt har tagit in vad en annan person säger.. Ja förstår att du inte vill att ja ska vara borta hela nätterna, ja förstår om du vill att vi gör något ihop, ja försår att du känner så.. Jag FÖRSTÅR!! Säg inte bara det ordet och sedan aggera som om det är luft. Ja har legat hemma och väntat på dig för att du ska komma hem men likförbannat sitter du där och tittar på film.. Du säger att du förstår för att komma ifrån och för att du tycker det känns bättre för dig.. Men när du säger orden "jag förstår" och sedan aggerar helt tvärtom så tror ja inte du förstår, du säger det för att det är lättast.

Tillit år något som alltid förr kom naturligt för mig. Till alla. Nu, nu finns det inte mycket av det längre. Min tillit till många förstördes snabbt och nu finns den knappt till någon. Nu måste ja börja jobba för att få tillbaka den. Ja måste börja jobba för att den ska falla sig naturligt igen men det är svårt. Det är jobbigt, svårt och de kommer ta lååååång tid!

Slutet är nära nu..

Ja är så jävla trött på alla dessa förbannade lögnerna!! 

Du, och du vet exakt vem du är, kan köra upp dina jävla lögner i röver på dig själv och åka iväg med dem någonstans. Aldrig har ja varit så trött på lögner. Har alltid trott på varenda ord någon har sagt förut och nu tvivlar ja till o med på mina kompisar.. mina bästa kompisar och det är tack vare dig! Ja kommer aldrig berätta om saker för någon längre, för ja litar inte på att dem stannar vid den munnen eller örat eller va fan man säger.. Ja har alltid haft jävligt lätt att lita på folk och så träffar ja dig och du raserar det för mig! Du har gjort mig till misstänkasamma jävla satmanaran ja har blivit!

Tiden och klockan spelar emot mig. Det spelar ingen som helst roll när jag går och lägger mig. Jag har vissa kvällar denna veckan hoppas i sängen redan halv 8 men lik förbannat blir den där tickande jävla saken över 12, varenda gång. Idag va hon halv 10 och nu, nu ligger ja fortfarande här vaken. Det spelar ingen roll att ja faktiskt bara sov i si sådär cirka 5 timmar och sedan jobbat på det. Är detta något man borde söka hjälp för? *Sömnsvårighet-delux*

Många gånger går det i farten att säga "jag älskar dig". Men så ska det inte vara. Du ska säga det för att du menar det.. Det är viktigt att säga det till sina nära. Glöm inte bort någon utav dem. Ja har min karl som ja älskar. Ja kan även tycka väldigt illa honom men i slutändan älskar jag honom. Ja vill spendera resten av mitt liv med honom, ja vill ha giftemålet med honom där ja kommer bära hans efternamn, ja vill ha den extra ringen på mitt finger som visar att det är ja och han för resten av mitt liv men jag är rädd. Jag är så otroligt jävlar rädd. Han måste förändra sig på flera plan. Just nu är det hans liv och mitt liv.. Vi gör inte många saker tillsammans. När tjejerna är hos sin mamma så är det knappt att vi äter ihop.. Han lever sitt egna liv.. Vi handlar var för sig, tar hand om vår son var för sig, umgås med våra kompisar var för sig, ja, allt vi gör gör vi separat och så vill ja inte ha det resten av våra liv. Ja vill att vi ska kunna åka eller gå till affäern tillsammans, åka till ett par kompisar tillsammans, så på stan tillsammans men så blir det aldrig. Jag älskar verkligen honom av hela mitt hjärta men ja är så otroligt rädd att bli sårad så ofta slutar det med att jag sårar honom istället.. Bättre att såra än att såras, right?

Den senaste tiden har många saker i mitt liv känts som en lögn. Folk, människor i min närhet, gör saker som ja inte trodde fanns på kartan att dem skulle göra. Hur många utav våra vänner känner vi egentligen? Ja vill lita på varenda ord som kommer ur någons mun men just nu litar ja på så få munner att ja inte ens vet om ja vågar lite på egna karls. Ja vet att det låter jättehemskt, men ja kan verkligen inte låta bli att tänka; hur väl känner jag honom? Om ja trodde att ja kände flera av dessa personerna men det just nu mest känns som en lögn. Ja vill tro på varenda ord han säger. Ja vill tro att det han säger till mig är sant, men kan inte låta bli att tänka: tänk om detta är en sanning med modifikation. Ja känner mig misstänksam hela tiden och det är inte för att ja tror at han skulle göra något annat med någon annan. Det är för att ja är rädd att han gör saker som han inte skulle säga helt enkelt. Att alla andra vet och så vet inte jag. Att stå där som ett fån i slutändan utan att fatta att man faktiskt sett ut som det ganska länge.

I början, när vi träffades för snart 3 år sedan så berättade han allt.. Och då menar jag allt.. Hans ex ville till exempel fortfarande att det skulle vara dem och ja fick se smsen, höra samtalen och mycke därtill. Fick se varenda facebookkonversation, för att han ville visa mig dem. Han ville att ja skulle se dem. Kom han hem en kväll efter krogen så la han sig och höll om mig och pussade på mig tills ja vaknade bara för att han skulle berätta vilka han hade träffat, va dem gjorde och om någon tjej han inte kände hade kommit fram för att antligen stöta på honom eller helt enkelt bara prata för att trevlig. Där och så va det viktigt för honom att ja skulle veta allt. För att sanning för honom va det viktigaste som fanns. Ja har däremot aldrig velat väcka honom. Sover han så sover han, ja kan prata med honom imorgonbitti. Och det har ja alltid gjort. Men allt det där finns inte nu längre. Eller rättare sagt, inget av det där finns nu. Ja vill inte fråga honom va han gjorde igår, ja vill inte fråga vilka han träffade, om någon annan ville ha honom (trots att ja vet att han hade valt mig alla gånger, i alla fall som han säger). Ja vill inte fråga honom något av detta för att ja vill inte att han ska tro att ja snokar. Ja ringer aldrig honom längre när ja vet att han inte är hemma (oavsett om ja är hemma eller inte) för ja vill inte att han ska tro att ja försöker hålla koll på honom. Det känns jobbigt, ibland vill ja bara höra att han har det bra eller roligt, men ja vågar inte ringa. Enda gången ja ringer är när de handlar om hans barn, aldrig för o fråga vad han gör.. Längre ska ja nog tillägga.  Ibland vill ja bara höra hans röst. Fråga varför det tar så lång tid innan han svarar på mitt sms. Men ja kan inte. Han får inte tycka att ja är jobbig, misstänksam eller snokar.. Nu till exempel och många andra gånger i veckan, så smsar vi med varandra. Vi smsar istället för att ringa till varandra som hade varit så mycket lättare. Han säger han hatar att smsa men kan ju inte ringa honom. Ja vet att han smsar med folk, flera gånger om dagen men sist han självmant kom o sa till mig vad någon skrev (som inte är hans barns mamma) minns ja inte ens. Ser han skeptiskt ut under skrivandet och man frågar honom får man bara till; ja skriver. Inte en chans i helvetet att ja får reda på till vem eller vad. Allt är så jävla hemlighetsfullt och ja börjar blir lite trött på det. När det snapas så är telefonen i ansiktet, när de skrivs så hålls den så att inte ens om man hade suttit bredvid så hade man kunnat se och i alla andra tillfällen så finns den där, antingen i handen så det innehållet på telefonen enbart visas för honom eller i fickan. Ja vill inte tro att han döljer något men ibland har ja svårt att se vad som är så viktigt att ja kan se de om det inte är något att dölja. Som sagt, människor i min närhet har uppenbarligen ljugit för mig JÄVLIGT bra och JÄVLIGT länge så ser egentligen inte varför inte han skulle det. Och det hjälper inte att han faktiskt har gjort det han med. Allt blir så otroligt svårt.. Det svåraste för mig just nu är tillit.. Tillit till allt och alla.. Dem ja faktiskt trodde att ja kände är från början hans vänner, hans vänner som ljuger för mig. Tyvärr så får det mig att tänka till lite extra.. Kan ja ens lite på mina egna vänner? Hur mycket har dem ljugit för mig? 

Mitt liv känns som en lögn!!