Ibland undrar ja hur man kan få ihop det med så många olika tankar om saker och ting.. Att man fortfarande kan hålla ihop? Finns det en gräns? Ja älskar mig karl gränslöst och kommer alltid att göra, även om den dagen inträffar att vi delar på oss. Han är pappan till mitt barn och ja vet att han alltid kommer att göra allt för honom men ibland ställer jag mig frågan; räcker det att han gör allt för sitt barn? 

Självklart är vårt barn i centrum vilket jag är väldigt glad öven men ibland känns de bara lite som att han ses som något jobbigt. Det är jobbigt att han behöver vara hemma med honom. Speciellt nu när ja börjat jobba. (ja vet, jättetidigt då han bara va 7 veckor när ja gjorde mitt första pass). Han tycker sig lite ha "rätten" att så fort ja kommer hem så kan han sticka iväg. För då har han gjort sitt. Han tycker att ja kan ta honom så fort ja slutat jobba. Ja har absolut inga problem att spendera tid med min son, verkligen inte men samtidigt så är det inte ja ska "behöva" göra det. Bara för att ja ha "lättare" (enligt honom) att göra saker med vår son. Ja har kompisar ja kan ta med honom till (såna kompisar som har barn men även såna som inte ha barn), ja har min mamma o N som mer än gärna träffar honom dag som natt. F har inte så många vänner som har barn och alla hans andra kompisar som inte har barn sitter inomhus och röker både de ena o de andra. Självklart uppskattar ja att han inte tar med vår son dit, men detta resulterar också i att han känner sig instängd och att det är hans rätt att åka iväg så fort ja kommer hem.

Det ja vill är att ibland, bara någon gång då o då, komma hem, sätta mig i soffan, gosa med min son OCH min karl och kanske bara slänga på en film. Vara en familj lixom. Vi är en familj på pappret, men om ja ska vara riktigt ärlig så känns det inte alltid som att vi är en familj. Det känns mer som att han bor här, han "passar" våran son så han ändå inte har något jobb och ja hade chansen att få ett jobb på ett ställe som verkligen visade att dem ville ha mig. Ja vet att det är fel, det är lika mycket hans ansvar som mitt, men just nu så känns de mer som att ja måste fråga honom om han kan passa sin son i några timmar medans ja åker o jobba. Eller att ja måste ringa o fråga om han skulle kunna tänka sig sitta hemma med honom en lördagkväll för att vi har ska julbord på jobbet eller om ja ska se mig vidare för att se om någon annan kan passa honom när det för mig är en självklarhet att han ska kunna åka på julbord med klubben och ja o L är hemma och väntar på honom. Tyvärr har den delen om att sitta hemma o vänta på honom blivit vardag. Vi sitter jämt o ständigt hemma o väntar. Visst, det är klart att vi åka iväg o gör saker. Åker hem o sätter oss hos mamma, N eller någon annan av mina vänner, men vi gör aldrig de tillsammans som en familj. Vi åker alltid iväg på skilda saker. Han på sitt håll o ja på mitt. Vi har många vänner som vi båda känner. Visst, inga gemensama sen tidigare men ja är fortfarande vän med hans vänner o vice versa men vi är alltid på olika håll. Har ja tur så är vi på samma plats när det är dags att sova. Visst, ja ska inte säga att detta är något som är 7 dagar i veckan, 53 veckor per år o 12 månader. Men det är ungefär hälften av alla 53 veckor. Det vill säga 6 månader per år om de fortsätter såhär. Dem veckorna han är hemma lite mer är när hans barn andra barn är hemma. Så är han i alla fall hemma tills efter vi ätit och dem lagt sig. Men varannan vecka så äter vi inte ens tillsammans. Då är de ja som äter hemma själv eller hemma hos mamma. Om vi ska säga så så äter vi generellt 1 gång tillsammans den veckan. De har ungefär gott så pass långt att ja inte ens förväntar mig att han ska komma hem. Ja förväntar mig inte att han ska höra av sig. Ja förväntar mig inte att han ska träffa sin son på en dag eller två om han inte "måste" för att ja ska jobba..

Men va fan håller ja på me??!?! Ja vet ju att allt detta är fel, varför stannar ja? Jo, ja älskar honom och ja vill att L ska ha sin pappa där. Även om de skulle innebära att ja har dessa tankarna. Ja skulle aldrig vilja vela en dag i mitt liv utan honom. Ja vill alltid ha honom vid min sida, ja kommer alltid älska honom. Hur illa ja än tycker om honom vid vissa tillfällen så kommer ja aldrig få ut honom ur mitt hjärta. Innan ja träffade F så trodde ja att ja visste va kärlek va men de va först när ja träffade honom som ja faktiskt fick uppleva de. De va då ja visste att ja aldrig älskat någon rätt innan. Ja trodde att min första pojkvän va min första och största kärlek. Han va helt klart min första, men absolut inte min största. Ja har min största kärlek nu, och förhoppningsvis den sista. Allt däremellan, första och sista, har bara varit.. De har bara varit förhållande just för att... 

Oj, va djupt detta blev. Skulle bara skriva av mig lite men de blev visst lite mer än bara lite.. 

Ibland har ja o mannen, antagligen precis som alla andra, bråk med varandra. Peppar peppar ta i trä, inget bråk nu, men när vi väl har de inser ja att ja inte skulle vilja leva en dag utan honom. Hur arg ja än är på honom så skulle ja aldrig vilja vara utan honom. Men sen kommer dagar då ja gör mitt o han gör sitt och ibland tror ja att ja lika gärna hade kunnat klara allt själv. De känns ändå som att ja gör de mesta själv. Har har som bekant 2 barn sedan innan som ja har tagit hand om väldigt mycket. Dem har alltid tytt sig till mig så när de är dags att gå upp på morgorna till exempel så är de mig dem kommer till. Vi har ju även en gemensam son som snart är 6 veckor gammal och även där gör ja de mesta trots att ja inte ammar och han inte är beroende av mig på de sättet. Ja gå upp varje natt för att ge honom mat, ja bytar ungefär 98 av 100 blöjor. Enda gången han gör de är om ja inte är hemma. Är ja hemma så är de alltid ja som gör de. Även om ja säger att denna blöjan kan faktiskt du få ta men då kommer svar som "eller så kan mamma ta den" eller "varför kan inte du ta den?" så blir de att ja gör de ändå. Ska ja iväg o träffa någon så är sonen alltid med mig trots att han är hemma. Tolka mig inte fel nu, ja älskar min son och älskar att ha med honom men ibland så hade de varit gott o ha lite tid för sig själv också. Ska han iväg, ja då är sonen hemma med mig. Ja, ni fattar kanske. De spelar ingen va ja gör o va han gör, sonen är alltid med mig. Förra veckan va ja ute och åt med några gamla jobbakompisar och då sa han "du behöver ju kanske inte vara där jättelänge. Sitter ni ändå bara o prata så kan du ju lika gärna komma hem för ja ska iväg sen." Dagen innan påpekade ja något om att han ganska ofta är iväg, speciellt på kvällarna, och fick som svar tillbaka "ja, men du ska ju iväg imorgon." Det va första gången sen vårt barn kom den 28 September. 1 gång och ja tror typ att det är 1 gång han faktiskt varit hemma hela kvällen. Ja, ni ser ju skillnaden kanske.

Morgontrött som man är så hade man gärna velat sova ut ibland men som bekant så har vi ju tjejerna (hans barn) varanna vecka och då är de dagis & skol som gäller. Ja föreslog att vi kunde ta dem varann dag så behövde inte bara en av oss alltid gå upp tidigt. Men ja känner lite att ja orkar inte både gå upp 2-3 gånger per natt för att ge honom mat och sedan (efter sista matningen) gå upp 1 timme senare gör att ta dem till skolan. Natten ser ungefär ut såhär om ja skulle göra de: somna vid ca halv 12, upp igen vid ca 2 för att mata, somna om ca 45 minuter senare, upp vid ca halv 6 för att mata, somna om strax efter 6 för att sedan gå upp igen vid kvart över 7 för att ta dem till skolan. Har därför bett karln min att antingen ta tjejerna eller ta sonen, åtminstonde en utav dessa gångerna på nätterna, för att ja ska få sova lite. Grejen är bara den att han är fan mer segväckt än ja vet inte vad. Du hade nog på riktigt kunnat ställa en orkester bredvid honom och han hade inte vaknat så hur mycket sonen än skriker så vaknar han inte. Ska ja få honom att mata honom så måste ja ligga och tjata på honom 5-10 minuter innan han reagerar och går upp. Vår son vaknar aldrig och gallskriker efter mat utan det brukar vara så att ja vaknar bara han stäcker på sig och gnyr lite för att visa att han är hungrig. Visst, om han ignoreras så slutar det med gallskrik, men brukar alltid börja säga till honom vid dem första tecknen på att han vill äta lite. Då har ändå min sömn förstörts och hade egentligen lika gärna kunnat ta honom själv.. 

De va egentligen ville komma till, med denna historian bakom, va... hur stor är skillnaden på att vara kär och på att älska någon? Kan man älska någon trots att kärleken blivit mindre? Ja vet för fakta att ja älskar honom men frågan är ibland om det är värt att vara lite mindre lycklig ibland för att man älskar någon? Förr visade han alltid att han älskade mig genom oväntade pussar och kramar bland annat. Även spontana sms och genom att alltid ligga och hålla om mig i sängen. Nu är det enbart sponta kärleks sms som finns kvar. Dem spontana pussarna (någon gång då o då hejdå puss för att de förväntas) och kramarna är borta och enda gången han håller om en är när han vill ha sex. Kan man sakna något så mycket att det ibland känns som att de värt att vara själv med vetskapen att man inte har den möjligheten än att veta att tillgången finns där men att man känner sig såpass oälskad att det aldrig blir av?