Ibland har ja o mannen, antagligen precis som alla andra, bråk med varandra. Peppar peppar ta i trä, inget bråk nu, men när vi väl har de inser ja att ja inte skulle vilja leva en dag utan honom. Hur arg ja än är på honom så skulle ja aldrig vilja vara utan honom. Men sen kommer dagar då ja gör mitt o han gör sitt och ibland tror ja att ja lika gärna hade kunnat klara allt själv. De känns ändå som att ja gör de mesta själv. Har har som bekant 2 barn sedan innan som ja har tagit hand om väldigt mycket. Dem har alltid tytt sig till mig så när de är dags att gå upp på morgorna till exempel så är de mig dem kommer till. Vi har ju även en gemensam son som snart är 6 veckor gammal och även där gör ja de mesta trots att ja inte ammar och han inte är beroende av mig på de sättet. Ja gå upp varje natt för att ge honom mat, ja bytar ungefär 98 av 100 blöjor. Enda gången han gör de är om ja inte är hemma. Är ja hemma så är de alltid ja som gör de. Även om ja säger att denna blöjan kan faktiskt du få ta men då kommer svar som "eller så kan mamma ta den" eller "varför kan inte du ta den?" så blir de att ja gör de ändå. Ska ja iväg o träffa någon så är sonen alltid med mig trots att han är hemma. Tolka mig inte fel nu, ja älskar min son och älskar att ha med honom men ibland så hade de varit gott o ha lite tid för sig själv också. Ska han iväg, ja då är sonen hemma med mig. Ja, ni fattar kanske. De spelar ingen va ja gör o va han gör, sonen är alltid med mig. Förra veckan va ja ute och åt med några gamla jobbakompisar och då sa han "du behöver ju kanske inte vara där jättelänge. Sitter ni ändå bara o prata så kan du ju lika gärna komma hem för ja ska iväg sen." Dagen innan påpekade ja något om att han ganska ofta är iväg, speciellt på kvällarna, och fick som svar tillbaka "ja, men du ska ju iväg imorgon." Det va första gången sen vårt barn kom den 28 September. 1 gång och ja tror typ att det är 1 gång han faktiskt varit hemma hela kvällen. Ja, ni ser ju skillnaden kanske.

Morgontrött som man är så hade man gärna velat sova ut ibland men som bekant så har vi ju tjejerna (hans barn) varanna vecka och då är de dagis & skol som gäller. Ja föreslog att vi kunde ta dem varann dag så behövde inte bara en av oss alltid gå upp tidigt. Men ja känner lite att ja orkar inte både gå upp 2-3 gånger per natt för att ge honom mat och sedan (efter sista matningen) gå upp 1 timme senare gör att ta dem till skolan. Natten ser ungefär ut såhär om ja skulle göra de: somna vid ca halv 12, upp igen vid ca 2 för att mata, somna om ca 45 minuter senare, upp vid ca halv 6 för att mata, somna om strax efter 6 för att sedan gå upp igen vid kvart över 7 för att ta dem till skolan. Har därför bett karln min att antingen ta tjejerna eller ta sonen, åtminstonde en utav dessa gångerna på nätterna, för att ja ska få sova lite. Grejen är bara den att han är fan mer segväckt än ja vet inte vad. Du hade nog på riktigt kunnat ställa en orkester bredvid honom och han hade inte vaknat så hur mycket sonen än skriker så vaknar han inte. Ska ja få honom att mata honom så måste ja ligga och tjata på honom 5-10 minuter innan han reagerar och går upp. Vår son vaknar aldrig och gallskriker efter mat utan det brukar vara så att ja vaknar bara han stäcker på sig och gnyr lite för att visa att han är hungrig. Visst, om han ignoreras så slutar det med gallskrik, men brukar alltid börja säga till honom vid dem första tecknen på att han vill äta lite. Då har ändå min sömn förstörts och hade egentligen lika gärna kunnat ta honom själv.. 

De va egentligen ville komma till, med denna historian bakom, va... hur stor är skillnaden på att vara kär och på att älska någon? Kan man älska någon trots att kärleken blivit mindre? Ja vet för fakta att ja älskar honom men frågan är ibland om det är värt att vara lite mindre lycklig ibland för att man älskar någon? Förr visade han alltid att han älskade mig genom oväntade pussar och kramar bland annat. Även spontana sms och genom att alltid ligga och hålla om mig i sängen. Nu är det enbart sponta kärleks sms som finns kvar. Dem spontana pussarna (någon gång då o då hejdå puss för att de förväntas) och kramarna är borta och enda gången han håller om en är när han vill ha sex. Kan man sakna något så mycket att det ibland känns som att de värt att vara själv med vetskapen att man inte har den möjligheten än att veta att tillgången finns där men att man känner sig såpass oälskad att det aldrig blir av?