I ett förhållande ska allt vara lika.. får h*n gå ut så får du gå ut. Får h*n umgås med kompisar så ska du få göra de. Får h*n sova hos motsatta könet så får du göra det osv osv. Men så kommer kärleken in och vi struntar i om man får sitta hemma och passa barnen dem flesta dagarna medan h*n är du med kompisar, festa eller sover borta. Men de finns en gräns. Den finns för alla, frågan är bara hur långt sträcket ska behöva bli innan den gränsen är nådd?

Idag har faktiskt varit en ganska bra dag. Jobbade mellan 10.30-17 sedan åkte ja hem. Dock va de ungefär som vanligt att ja löste av min man gällande våran son då han enbart typ sa hej, bytade några ord o sen stack. Ja o Leon tog en promenad till affäen, grillade och efter de har vi bara slappat i soffan till Grey´s och Ph. Där de faktiskt hade kommit till den stora dagen D. FInaldagen. Utav dem som stod i final va de rätt par som vann men ja hejade alltid på Johnny & Emma när dem båda va med. Nu ligger vi i varsin säng, Leon o ja. Han i sin säng o sover så gott, rör lite på sig då o då och ja i min säng och kollar på Grey´s. 

Ska nog ta o se klart detta avsnitter o sedan sova. (Kankse, är väl bäst att inte säga förs mycket)

Hur länge orkar man med innan orken tar slut och man viken sig?

När man väl har erkänt för sig själv att man faktiskt inte är helt pyskiskt stabil så blir det lättare att hantera. Det blir lättare att acceptera det och deala med det. Just nu har ja en skönt känsla inombords och det va länge sen ja hade det <3

... är det tyvärr många som gör men det är väldigt få som vet om när och att någon gör det. Jag tror ja mått det ett tag men det det först nu ja vågat och klarat av inse att ja faktiskt gör det. Det är många saker i mitt liv som hänt så att ja mår som ja mår. Mina föräldrar skiljde sig när ja va 11 år gammal. Inget konstigt med det om det hade varit en vanlig skiljsmässa men det faktiskt att min pappa va otrogen med min fotbollstränare som va 6 år äldre än mig har tärt på mig ganska mycket. Många saker handlar om min pappa det vet jag, de kommer ja aldrig komma ifrån. Redan i tonåren började min pappa ta av stånd från mig när ja hellre va med mina vänner än sitta hemma och hålla honom i handen. Från att ja ca 15 år har min pappa ringt mig 3 gånger om året. Det va min födelsedag, julafton och nyårsafton. De kom aldrig på frågan om ja ville komma över för att äta, gå o shoppa eller bara ta en fika. Ja har bott hemifrån sen ja va 20 år och han vet fortfarande inte var bor, har aldrig varit hemma hos mig och då bor han faktiskt bara 10 minuter härifrån.  De har minskat med åren. Först va de nyårsafton som försvann, sedan va de julafton och då va de bara födelsedagarna kvar. Den 27 december förra året så bestämde jag mig. Ja bestämde mig för att ja minsann inte ens behövde de smset eller samtalet på min födelsedag heller så ja tog och skrev ett sms till honom. Det stod de lite kortfattat såhär: Tycker vi båda två kan sluta hyckla med varandra. Du känner inte mig och ja känner inte dig så vi kan skippa all kontakt. Du hör bara av dig en gång om året och det är när ja fyller år så ja tycker inte vi behöver höras då heller.

Detta va ett sms som min pappa accepterade rakt av och skrev lite kortfattat, är det så du vill ha det så är det så du ska få det men ja tycker kanske inte att det bara är en som ska höra av sig.

Där, just där o då, så fick ja mig en käftsmäll.. Ja hade förstått hans sms om det faktiskt va så det va. Att han hela tiden hade ringt mig och velat träffa mig och ja aldrig hade gjort desamma. Men ja sa till honom för 4 år sedan att om han ville att vi skulle ha någon kontakt så skulle han få ta de första steget. Han skulle få börja höra av sig till mig och visa att han verkligen ville detta. Detta va strax efter min födelsedag det året, på våren någon gång när det fortfarande va snö ute, minns att han höll på att skotta när vi pratade. Men det fortsatte, återigen så va nästa samtal på min födelsedag. På min födelsedag förra året (19 mars) så ringde han också. Hade precis pratat med töserna i telefon som va hemma hos sin mamma när vårat samtal bröts. Svarade pappa när han ringde men mitt i allt så ringde tjejerna upp så ja säger till honom att antingen får han vänta eller så får han ringa upp om ca 10 minuter. Han sa då att han skulle ringa upp om en stund igen. När det hade gått 9 månader (den 27 december) så fick ja nog. 9 månader för mig är ingen liten stund. Innan ja blev gravid hade ja lite småångest om ja skulle ringa eller smsa till honom att han skulle bli morfar. Som tur va så hade ja redan hunnit avsluta den relationen med honom innan ja blev det men trots det så fick ja ett sms när han hade hör på omvägar att ja va gravid. Trots detta så har ja inte hört ett enda ord från honom sedan han faktiskt fick ett barnbarn. Ja vet för fakta att det inte är många som vet att ja en finns till. Att han har en dotter som är 26 år gammal och att han har ett barnbarn. Detta gör mig ledsen. Ledsen att min son ska behöva växa upp utan en morfar som bryr sig om honom trots att han bara är 10 minuter ifrån oss.

Detta va egentligen inte det ja hade tänkt o skriva om men om ja hade velat så hade ja kunnat fortsätta med så många saker om min pappa som har gjort mig till den ja är idag. Det ja egentligen hade tänkt o skriva om va pyskisk ohäsla. 

Ja har alltid sett mig själv som en ganska stark person (mycket tack vare min pappa, för att han gjort som han gjort mot mig, men mest är de min mammas förtjänst). Men den senaste tiden så har ja varit ganska svag och när ja satt på min 2 månaders kontroll i tisdags så förstod ja. Inte bara att ja mår psykiskt dåligt utan även att ja lider av förlossningsdepression. Så nu ska ja gå o börja prata med en psykolog. Det ja faktiskt skulle komma till i detta är att det är många som går o bär saker o ting inom sig så länge att man bryter ihop. Och då menar ja på allvar. Ja har suttit och gråtit i min ensamhet ganska länge idag och ja kan bara inte sluta.. Det kommer o så går de o så kommer de igen. Ja har hållt allting inom mig så mycket och så bra att ens min egna sambo har märkt något. Ja har ibland lite svårt att prata om mina känslor öga mot öga så när min karl i tisdags frågade om han fick åka till falkenberg efter att ha varit en stund hos en annan kompis så bad ja honom ringa mig när han åkte dit. Ja kände att ja va tvungen o lätta på hjärta och berätta allt. Efter ca 15 minter prat så frågar han om ja ville ha något från donken eller max och då förstod ja att han va på väg hem. Det va en så otroligt skön känsla. Inte bara visade han att han fanns där vid min sida, han visade även att han inte tänkt låta mig gå igenom detta själv, att han kommer finns där vid min sida. 

Vet faktiskt inte riktigt va ja ska skriva mer samtidigt om de finns 1000 ord till o skriva. Men ja orkar inte mer.. Det är så mycket ja inte orkar längre. Min enda räddning, när de gäller allt, förr och nu, är faktiskt mitt jobb. Ja har alltid kunnat släppa de mesta när ja är på jobbet, det är därför ja älskar att jobba. Ja måste släppa allt eftersom ja jobbar i butik och är ansiktet utåt och eftersom ja står i en förbutik med spel och post så är de alltid folk. Ja har alltid kunnat släppa allt då eftersom ja måste tänka på va ja gör och mina kunder och inte på mig själv. Men så fort ja är själv, speciellt på kvällarna, så kommer de upp igen. De är då ja börja tänka på allt som ja inte vill tänka på. Men mitt jobb, de har räddat mig så många gånger. Både när de gäller detta och många andra saker. Till exempel när min mommo (mormor) va döende. Ja fick o jobbade som vanligt och även när hon dog så gjorde ja de. Hon va en människa som betydde så mycket för mig så det är helt själv och imorgon är det 3 år sedan hon dog. Kan inte förstå att ja varit utan henne i 3 år. Har haft en saknat för henne varenda dag.. I nästintill allt ja gör ja (förutom jobbet) har ja henne i tankarna. Hur skulle min mommo gjort? Hur hade min mommo tänkt? Tänkt om bara min mommo hade levt nu så hade ja kunnat ringa till henne o fråga om dehär receptet.

Nu har ja faktiskt tänkt o ta med mig min son som ligger i min famn o susar sött o gå in i sängen o lägga honom. Sedan ska ja göra en flaska mat till honom och lägga mig bredvid honom o mata honom o slänga på en serie. Imorgon är de jobb igen :) Skönt o släppa mycket av de mesta.

Va innebär egentligen ordet psykolog? För mig har alltid ordet inneburit att du går o pratar med någon för att folk av olika anledningar har de behovet. Inget negativt i sig. Men den senaste tiden har ja själv funderat på att gå o prata och se om ja kan må lite bättre. Och nu är de bestämt. Har en psykolog från bvc som ska ta kontakt med mig på fredag och helt plötsligt har ordet ändrat innebörd. För mig personligen i alla fall. Nu känns de som att ordet har blivit negativt. Ja känner mig svag och dålig. Dålig mamma som behöver ha någon att prata med. Har ju aldrig behövt de tidigare. Men nu har ja blivit svag, så svag att ja inte kan hålla mina känslor i balans.