Asså, får man skryta som mamma? Nä, de kanske är fult och irriterande? Eller nä, ja skiter faktiskt i vilket. Nu kommer min skrytiga mamma sida fram..

Min son Leon blir 7 månader den 28:onde och OJ va han kan.. Det är helt otroligt.. OCh fort har det gått.. Han har alltid varit stark i rygg, nacke, mage osv så man har märkt att de kommer hända saker i ett tidigt skede men ibland får ja en jävla käftsmäll o tänker: hur ska detta gå?

5 månader gammal döps han och i samband med dopet (någon dag innan eller efter) så började han sitta helt själv och på självaste döpdagen så fick han feber och på kvällen så kände man han första tand. Och fort gick de. 3 dagar senare så kunden man både se o känna, inte bara en tand, utan faktiskt hela 2.

Ca 3 veckor efter började han ta sig fram. Det gick sakta och han kröp inte riktigt. Utan mer att han drog upp knäna och sedan la sig raklång, som en liten larv ungeför, men de spelade ingen roll för han tog sig fram. Nu har det inte ens gått 2 månader sen han lärde sig sitta själv och han kryper för fulla muggar. Första riktiga kryper tog han i förra fredagen och för 3 veckor sedan tog han sina första steg, självklart när man höll. (ja, de stämmer. Steget före krypet.) I söndags (exakt en vecka sedan) hitta ja kommer sittandes i sängen och lutandes mot kanten. Så snabbt som attan va de bara att akutsänka sängen. Nu, dessa dagarna, oj vilken fart allt går i.. Han kryper ÖVERRALLT, han ställer sig på knä mot ALLT och vissa har har han till och med börjat resa sig mot.. Helt själv.. När han kryper så tar han och ställer fötterna mot marken och det ser ut som att han försöker resa sig själv och de skrämmande är att ja tror att han kommer göra de snart. 

Ja vet att man inte ska skryta och ja vet att alla barn gör de i sin egna takt, men ja är så stolt över min lille pojk och till och med va döende vid födseln. Ja kan inte förstå va som hänt. Hur blev han så stor? Hur blev han så duktig? När lärde han sig alla dessa sakerna? Var tog tiden vägen? Snart 7 månader och de dröjer inte länge till innan han går asså.. 

Stolaste mamman ever!

Varför ska man leva ett problemfritt liv för? De hade ju säkert bara varit jävligt tråkigt.. Här kör vi lite med, fixa ett problem, skapa ett nytt. För vem hade velat leva ett liv utan problem? För hade vi problemet med för liten bostad, fixade de och då dök de upp ett nytt problem. De löses och nu är det ett till.. Ja hatar mitt liv ibland. Och ja som sa att ja alltid skulle göra allt för min son och så sitter ja här o skäms för att inget blev som ja hade tänkt.. Min son skulle få allt och just nu känns de som att ja inte kan ge något av de ja vill.. Nu menar ja inte att han inte får mat eller kläder när de behövs, kärlek och omtanke får han i överflöd så de är inget problem men ja trodde att ja skulle kunna ge massa andra saker.. Många gånger känner ja mig som världens sämsta mamma, trots att ja försöker. Ja försöker så mycket att ja inte ens vet var ja ska ta vägen.. 

Ebba fyller 4 år idag och vi har inte skaffat en enda present till henne ännu.. Åh, fuck my life.. Sämre människa får man nog leta efter.. 

Ett problem * Löst * nytt problem * löst * 2 nya problem * löser de ena * Ett nytt * löser både * 3 nya problem

Det är inte alltid bara mig eller F problemen handlar om. Många saker har med barnens mamma o göra eller till o med med han hon bor med. Men oavsett vilket så kommer det alltid ett nytt problem.. Mitt liv stavas Problem!