Hur länge tror ni man orka spela att man är en familj? Ja vet att många inte vågar säga o stå för hur man har de i ens familj. Alla mörka hemligheter och shit som kan avslöja ens familj och visa att man inte är så perfekt som man borde. Men karl är ganska bra på att visa när de väl är något bra men inte något dåligt. De e klart ja också kan visa för mina vänner om vi gjort något mysigt tillsammans men då gör ja de för att de spelar ingen roll va vi gör, de gör mig ändå lycklig. Men va gör barnen lyckliga? 

Min familj är absolut inte som ja hade velat att den skulle vara. Inte på långa vägar. Vi spenderar verkligen ingen tid ihop alls. När vi inte har tjejerna så äter vi inte ens tillsammans och de är ganska ovanligt när vi har dem också för den delen. De gör mig både ledsen och besviken. Ja vill kunna sitta på gräsmattan tillsammans med min familj o bara mysa, vill kunna åka o handla tillsammans, vill kunna åka in till stan även om de bara är för att gå o mysa. Men inget av de kan vi göra. De måste alltid vara andra inblandade för att något ska göras. De kan gå extremt många dagar utan att F träffar sin son alls. Vet att de inte är så men de känns som att vi är ganska lågprioriterade här hemma och kommer inte i första hand. Inte i andra, tredje eller fjärde heller för den delen. Ja är trött på att ensam ta hand om både hem, min son och dessutom hans barn också som ja inte ens har någon koppling till men än att ja är tillsammans me honom. Ja vet verkligen inte vad ja ska ta mig till. Ja vill vara kvar men vi har olika vaderingar när de gäller saker o ting. Han tycker att han har rätt att gå o tatuera hela sin kropp för att de e han som drar in pengarna och ja tycker inte att han har de just för att vi är en familj med 3 barn varann vecka. Ja tycker inte att de e rätt eller schysst att prioritera sig själv o va så satans självisk som han är och har varit många gånger.. Tycker man sätter sina barn framför allt i alla lägen men de förstår inte riktigt han. Varenda jävla dag som går så kommer han hem tidigast 11, gå o lägger sig, vill ha lite mys och sedan somnar för att sen gå upp igen vid 6, jobba från 7 till 16 och sedan ut o ränna o göra saker och sedan är de om igen. Och när ja säger klockan 11 så är de tidigt jämfört med va de brukar bli. Dem flesta gångerna så är de efter 12 och just denna kväll så är han fortfarande inte hemma och är inte heller på väg hem då han alltid hör av sig på ett eller annat sätt när han e på väg och nu är klockan snart 12. 

Åh, ja blir så trött o ledsen på detta så vet inte ens va ja ska ta vägen. 

Asså, min ork är som bortblåst.. Att varende jävla kväll hålla på o bråka med den stora.. 2 kvällar i rad nu och ja orkar verkligen inte mer. Det har varit så mycket och så stora bråk. Igår flyttade ja ut henne från sitt rum. Hade först sagt att de inte blev någon film och de va då allt började. Satt där inne o skrek o hade sig och vägrade låta den lilla sova. Flyttade ut henne och lät den lilla sova och de fortsatte. Blev vänner och hon ville sova kvar i vår säng och lät henne göra de..

Idag blev de samma visa. Sa vid matbordet att om vi är snälla, lyssnar o allt är utan krångel.. Sa att om dem va duktiga o åt upp all mat så skulle Sarah få välja en film. Sarah valde film men de va tydligen inte rätt film så då va vi igång igen. Denna gången så lång att ja satte henne i bilen o sa att ja skulle köra henne till hennes mamma. Oj, va arg hon blev.. Men oj, detta är på gränsen nu. Ska ja finns kvar här så kommer de få bli förändring!!

Aaah, ja vill bara skrika rakt ut från ett berg, all min ilska o irritation över att de ska bli såhär varenda kväll för att de inte blir som hon vill.. 

Vad definerar egentligen en bra pappa? Hur vet man om ens barns pappa är en bra sådan? Är de när han spenderar mycket tid med ert barn? Är de när han skickar iväg dig så att du kan göra saker på egen hand för att han vill ha lite egentid med sin son eller sin dotter? Är de när han köper saker till honom? Är de när även du som mamma får sova?

Eller räcker det med att han kallar sig pappa och ert barn för sin son eller dotter? Eller räcker det att han sitter och gosar med honom några minuter innan han ska rusa iväg på sitt igen? Eller vad är det som gör en pappa till en bra pappa?

Nu tänker ja öppna upp mig lite och berätta om min uppväxt med min pappa. 

Jag började spela fotboll när ja va 6 år gammal och min pappa va anledningen. Han skulle i så fall börja träna mig och då blev de intressant för mig. Detta va de ja & min pappa hade gemensamt. Mina träningar, mina matcher, när sverige spelade så satt vi alltid tillsammans och kollade, tränade på de mesta som har med fotboll o göra hemma i trädgården. Va målvakt till en början med så det va mycket så träning. Fick filmer på gryma räddningar och även topp 100 målen under ett visst år. Mamma va också med på de flera matcherna men min lillebror som är 4 år yngre va inte alls intresserad av fotboll så basic va de ja & pappa. Detta fortgick väääldigt länge. Pappa började träna annan åldersgrupp, där ja va med och hjälpspelade många gånger. Va med på träningarna för att lära bland annat. För mig va min pappa fotboll. Vid mammas o pappas skiljsmässa så bröts dock detta. Efter detta förstördes även min och min pappas relation. För att göra en vääääääldigt lång historia kort så har vi ingen kontakt idag. Har sagt upp bekanskapen med honom och vill inte ha in honom i mitt eller framförallt Leons liv. 

Därför undrar ja.. Va gör att en pappa är en bra pappa? För tillfället (vilket ja också hoppas är tillfälligt) så har L´s pappa inte ens haft en timmes egentid med honom på 4 veckor. Och här ska de tilläggas att vi bor alla under samma tak. Ja & pappan är tillsammans. Inte en timme. Varannan helg så jobbar ja där han då har chansen o ha en sån underbar tid med sin son men både denna helgen och förra (för 2 veckor sedan) så blir han bortlämnad för att han sja kunna göra andra roligare saker. Danmark är roligare och att åka till en tatueringsstudio som har 1 års jublem är roligare än o spenadera den tiden med sin son. 2 dagar... Det har gått 2 dagar sedan han träffade sin son sist.. Och då va detta i ca 30 minuter under hela dagen. Visst, han jobbar mellan 7-4 men finns mycket tid efter det.. 

Tack&hej för mig

Ibland, eller aa, väldigt många gånger så har livet skapat en berg-o-dal bana åt dig. Du kan inte hur mycket du än vill gå av den, så går det inte.. Mitt liv är nog kanats av den värsta har de känts som många gånger. Känns ibland som att man alltid behöver ha något o klaga över. Är de inte karln, så är de ungarna, är de inte ungarna så har de me människor i allmänhet o göra. 

Ja blir så trött. De på riktigt tröttar ut mig med alla dessa bråk, tjafs o tjat. 

Ja har bestämt mig! Ja ska bli en mer positiv människa. Till allt.. Men bara för att ja tänkt o bli de så kommer inte de betyda att ja kommer ta vilken skit som helst. Karln får fortfarande inte sova hos andra tjejer, kommer fortfarande inte tolerera en kaxig attityd från L eller att E fortfarande inte lyssnar efter att man sagt till henne 4 gånger. 

Men ja ska ändra mitt synsätt på väldigt mycket. 

Nu har vi kommit in i det nya huset och ändå känns mycket som förr.. Vissa saker är bättre, men många saker är fortfarande desamma.. De är ja & Leon, precis som de alltid varit. Vi 2 och pappa vid sidan av ungefär. Oftast bara ja som duger, alltid ja som har honom och tar med honom på allt förutom när ja jobbar. Ja som ligger hemma själv o sängen med han åker iväg o lägger sig och sover hos andra tjejer.. Ja vet hur fel de låter, ja vet hur fel det är men det gör tyvärr inte han.. Han tycker att ja är dum i huvudet, bara för att han ser som lika mycket vän som till exempel Adam. Förklarade för honom att om ja hade börjat träffa och bli vän med någon som hette Karl, de hade inte spelat någon roll om de hade varit så att ja sett honom som lika mycket vän som Sarah. Han hade sett skillnad på Sarah & Karl men ja kan inte få se skillnad på Michaela & Adam.. 

Och för att nämna de inlägget heter så har man olika syn på respekt. Ja tycker att man visar respekt genom att inte åka hem till andra tjejer för att lägga sig där och speciellt inte när ens sambo/fästmö har sagt att hon inte vill.. Men de ser inte han som respekt.. Han ser respekt som att om inte ja plockar undan något direkt efter mig så visar inte ja respekt. Och för 10 minuter sedan så stod de kvar både glas och dricka på vardagsrums bordet och han har legat i sängen sen en halvtimme tillbaka...

Äh, blir bara förbannad.. Ska ligga kvar här i mitt skitvarma rum & kolla på datorn men min älskade son snusar sött i sin egna säng inne på sitt egna rum för 3:dje natten i rad.. So long motherfucker..

Varför ska man leva ett problemfritt liv för? De hade ju säkert bara varit jävligt tråkigt.. Här kör vi lite med, fixa ett problem, skapa ett nytt. För vem hade velat leva ett liv utan problem? För hade vi problemet med för liten bostad, fixade de och då dök de upp ett nytt problem. De löses och nu är det ett till.. Ja hatar mitt liv ibland. Och ja som sa att ja alltid skulle göra allt för min son och så sitter ja här o skäms för att inget blev som ja hade tänkt.. Min son skulle få allt och just nu känns de som att ja inte kan ge något av de ja vill.. Nu menar ja inte att han inte får mat eller kläder när de behövs, kärlek och omtanke får han i överflöd så de är inget problem men ja trodde att ja skulle kunna ge massa andra saker.. Många gånger känner ja mig som världens sämsta mamma, trots att ja försöker. Ja försöker så mycket att ja inte ens vet var ja ska ta vägen.. 

Ebba fyller 4 år idag och vi har inte skaffat en enda present till henne ännu.. Åh, fuck my life.. Sämre människa får man nog leta efter.. 

Ett problem * Löst * nytt problem * löst * 2 nya problem * löser de ena * Ett nytt * löser både * 3 nya problem

Det är inte alltid bara mig eller F problemen handlar om. Många saker har med barnens mamma o göra eller till o med med han hon bor med. Men oavsett vilket så kommer det alltid ett nytt problem.. Mitt liv stavas Problem!

När de känns som att livet tar slut och man får svårt att andas. När livet inte blev som man trodde att de skulle bli. När livet tar slut och man får svårt att andas, vad gör man då? Hur tar man nya tag och går vidare? Ja trodde verkligen att det skulle vara vi resten av livet men tydligen inte.. Ja trodde att Leon skulle få ett liv med en mamma och pappa tillsammans men nu lär han aldrig få veta hur det är att uppleva en mamma o pappa tillsammans. Ja känner att mitt liv tagit slut och för första gången i mitt liv så hade ja tankarna att hoppa i en kall sjö och inte komma upp igen, men sen tänkte ja på min son. Ja tänkte, hur ska min son klara sig och ja vände på bilen!!! 

Tänkt om detta är slutet? Va händer då? Va händer om detta är slutet och vi ska klara oss var för sig? Ja är så otroligt glad över att ha mina nära och kära runt omkring mig men ja kan inte förlita mig på dem. Ja kan inte förlita mig på att dem kommer finnas och ställa upp för alltid.. Tänk om detta är slutet?

Ja vill få detta avklarat. Ja har varit arg, ja har varit ledsen, ja har varit besviken, ja har varit sårad men nu är ja mest besviken och sårad. Ja är inte arg. Ja är inte arg för ja vet att ja skulle klara mig. Ja skulle fölla tårar, många sådana. Ja skulle sitta hemma ensam många kvällar för att ja inte vill göra något annat än att begrava mig själv i min egna sorg men ja kan och tänker inte sitta hemma när medan en utav oss gör va fan den vill och den andra måste både jobba och ta allt ansvar. Så fort ja inte jobbar så tar ja hand om antingen min son eller min son OCH hans töser och då åker hem iväg. Så fort ja kommer hem så åker han eller går o lägger sig för att han ska orka med resten av natten. 

Så nu är frågan; fajtas eller slittras? Fajtas för att det ska funka. Fajtas för att kunna leva med den man älskar? Fajtas för att någon ska visa att den personen älskar en? Fajtas för att kunna få lite respekt och värdighet? Fajtas för att kunna ha en familj. Fajtas för att Leon ska växa upp med en mamma och en pappa tillsammans.

Eller dela på dig för att man någon gång i framtiden, till slut kunna få sin egna familj och vara lycklig? Dela på sig för att slippa nedstämdheten? Dela på sig för att slippa vara ledsen hela tiden och faktiskt bara vara det en liten stund för att sedan må lite bättre.

Snälla, nu ber ja er, kommentera och ge mig råd.. Skriv vad ja ska göra..

Ja saknar min karl och ja vill ha hem honom och ja vill leva mitt liv med honom, men inte till vilket pris som helst.