I ett förhållande ska allt vara lika.. får h*n gå ut så får du gå ut. Får h*n umgås med kompisar så ska du få göra de. Får h*n sova hos motsatta könet så får du göra det osv osv. Men så kommer kärleken in och vi struntar i om man får sitta hemma och passa barnen dem flesta dagarna medan h*n är du med kompisar, festa eller sover borta. Men de finns en gräns. Den finns för alla, frågan är bara hur långt sträcket ska behöva bli innan den gränsen är nådd?

Va innebär egentligen ordet psykolog? För mig har alltid ordet inneburit att du går o pratar med någon för att folk av olika anledningar har de behovet. Inget negativt i sig. Men den senaste tiden har ja själv funderat på att gå o prata och se om ja kan må lite bättre. Och nu är de bestämt. Har en psykolog från bvc som ska ta kontakt med mig på fredag och helt plötsligt har ordet ändrat innebörd. För mig personligen i alla fall. Nu känns de som att ordet har blivit negativt. Ja känner mig svag och dålig. Dålig mamma som behöver ha någon att prata med. Har ju aldrig behövt de tidigare. Men nu har ja blivit svag, så svag att ja inte kan hålla mina känslor i balans.

Ibland undrar ja hur man kan få ihop det med så många olika tankar om saker och ting.. Att man fortfarande kan hålla ihop? Finns det en gräns? Ja älskar mig karl gränslöst och kommer alltid att göra, även om den dagen inträffar att vi delar på oss. Han är pappan till mitt barn och ja vet att han alltid kommer att göra allt för honom men ibland ställer jag mig frågan; räcker det att han gör allt för sitt barn? 

Självklart är vårt barn i centrum vilket jag är väldigt glad öven men ibland känns de bara lite som att han ses som något jobbigt. Det är jobbigt att han behöver vara hemma med honom. Speciellt nu när ja börjat jobba. (ja vet, jättetidigt då han bara va 7 veckor när ja gjorde mitt första pass). Han tycker sig lite ha "rätten" att så fort ja kommer hem så kan han sticka iväg. För då har han gjort sitt. Han tycker att ja kan ta honom så fort ja slutat jobba. Ja har absolut inga problem att spendera tid med min son, verkligen inte men samtidigt så är det inte ja ska "behöva" göra det. Bara för att ja ha "lättare" (enligt honom) att göra saker med vår son. Ja har kompisar ja kan ta med honom till (såna kompisar som har barn men även såna som inte ha barn), ja har min mamma o N som mer än gärna träffar honom dag som natt. F har inte så många vänner som har barn och alla hans andra kompisar som inte har barn sitter inomhus och röker både de ena o de andra. Självklart uppskattar ja att han inte tar med vår son dit, men detta resulterar också i att han känner sig instängd och att det är hans rätt att åka iväg så fort ja kommer hem.

Det ja vill är att ibland, bara någon gång då o då, komma hem, sätta mig i soffan, gosa med min son OCH min karl och kanske bara slänga på en film. Vara en familj lixom. Vi är en familj på pappret, men om ja ska vara riktigt ärlig så känns det inte alltid som att vi är en familj. Det känns mer som att han bor här, han "passar" våran son så han ändå inte har något jobb och ja hade chansen att få ett jobb på ett ställe som verkligen visade att dem ville ha mig. Ja vet att det är fel, det är lika mycket hans ansvar som mitt, men just nu så känns de mer som att ja måste fråga honom om han kan passa sin son i några timmar medans ja åker o jobba. Eller att ja måste ringa o fråga om han skulle kunna tänka sig sitta hemma med honom en lördagkväll för att vi har ska julbord på jobbet eller om ja ska se mig vidare för att se om någon annan kan passa honom när det för mig är en självklarhet att han ska kunna åka på julbord med klubben och ja o L är hemma och väntar på honom. Tyvärr har den delen om att sitta hemma o vänta på honom blivit vardag. Vi sitter jämt o ständigt hemma o väntar. Visst, det är klart att vi åka iväg o gör saker. Åker hem o sätter oss hos mamma, N eller någon annan av mina vänner, men vi gör aldrig de tillsammans som en familj. Vi åker alltid iväg på skilda saker. Han på sitt håll o ja på mitt. Vi har många vänner som vi båda känner. Visst, inga gemensama sen tidigare men ja är fortfarande vän med hans vänner o vice versa men vi är alltid på olika håll. Har ja tur så är vi på samma plats när det är dags att sova. Visst, ja ska inte säga att detta är något som är 7 dagar i veckan, 53 veckor per år o 12 månader. Men det är ungefär hälften av alla 53 veckor. Det vill säga 6 månader per år om de fortsätter såhär. Dem veckorna han är hemma lite mer är när hans barn andra barn är hemma. Så är han i alla fall hemma tills efter vi ätit och dem lagt sig. Men varannan vecka så äter vi inte ens tillsammans. Då är de ja som äter hemma själv eller hemma hos mamma. Om vi ska säga så så äter vi generellt 1 gång tillsammans den veckan. De har ungefär gott så pass långt att ja inte ens förväntar mig att han ska komma hem. Ja förväntar mig inte att han ska höra av sig. Ja förväntar mig inte att han ska träffa sin son på en dag eller två om han inte "måste" för att ja ska jobba..

Men va fan håller ja på me??!?! Ja vet ju att allt detta är fel, varför stannar ja? Jo, ja älskar honom och ja vill att L ska ha sin pappa där. Även om de skulle innebära att ja har dessa tankarna. Ja skulle aldrig vilja vela en dag i mitt liv utan honom. Ja vill alltid ha honom vid min sida, ja kommer alltid älska honom. Hur illa ja än tycker om honom vid vissa tillfällen så kommer ja aldrig få ut honom ur mitt hjärta. Innan ja träffade F så trodde ja att ja visste va kärlek va men de va först när ja träffade honom som ja faktiskt fick uppleva de. De va då ja visste att ja aldrig älskat någon rätt innan. Ja trodde att min första pojkvän va min första och största kärlek. Han va helt klart min första, men absolut inte min största. Ja har min största kärlek nu, och förhoppningsvis den sista. Allt däremellan, första och sista, har bara varit.. De har bara varit förhållande just för att... 

Oj, va djupt detta blev. Skulle bara skriva av mig lite men de blev visst lite mer än bara lite..