Ibland undrar ja hur man kan få ihop det med så många olika tankar om saker och ting.. Att man fortfarande kan hålla ihop? Finns det en gräns? Ja älskar mig karl gränslöst och kommer alltid att göra, även om den dagen inträffar att vi delar på oss. Han är pappan till mitt barn och ja vet att han alltid kommer att göra allt för honom men ibland ställer jag mig frågan; räcker det att han gör allt för sitt barn? 

Självklart är vårt barn i centrum vilket jag är väldigt glad öven men ibland känns de bara lite som att han ses som något jobbigt. Det är jobbigt att han behöver vara hemma med honom. Speciellt nu när ja börjat jobba. (ja vet, jättetidigt då han bara va 7 veckor när ja gjorde mitt första pass). Han tycker sig lite ha "rätten" att så fort ja kommer hem så kan han sticka iväg. För då har han gjort sitt. Han tycker att ja kan ta honom så fort ja slutat jobba. Ja har absolut inga problem att spendera tid med min son, verkligen inte men samtidigt så är det inte ja ska "behöva" göra det. Bara för att ja ha "lättare" (enligt honom) att göra saker med vår son. Ja har kompisar ja kan ta med honom till (såna kompisar som har barn men även såna som inte ha barn), ja har min mamma o N som mer än gärna träffar honom dag som natt. F har inte så många vänner som har barn och alla hans andra kompisar som inte har barn sitter inomhus och röker både de ena o de andra. Självklart uppskattar ja att han inte tar med vår son dit, men detta resulterar också i att han känner sig instängd och att det är hans rätt att åka iväg så fort ja kommer hem.

Det ja vill är att ibland, bara någon gång då o då, komma hem, sätta mig i soffan, gosa med min son OCH min karl och kanske bara slänga på en film. Vara en familj lixom. Vi är en familj på pappret, men om ja ska vara riktigt ärlig så känns det inte alltid som att vi är en familj. Det känns mer som att han bor här, han "passar" våran son så han ändå inte har något jobb och ja hade chansen att få ett jobb på ett ställe som verkligen visade att dem ville ha mig. Ja vet att det är fel, det är lika mycket hans ansvar som mitt, men just nu så känns de mer som att ja måste fråga honom om han kan passa sin son i några timmar medans ja åker o jobba. Eller att ja måste ringa o fråga om han skulle kunna tänka sig sitta hemma med honom en lördagkväll för att vi har ska julbord på jobbet eller om ja ska se mig vidare för att se om någon annan kan passa honom när det för mig är en självklarhet att han ska kunna åka på julbord med klubben och ja o L är hemma och väntar på honom. Tyvärr har den delen om att sitta hemma o vänta på honom blivit vardag. Vi sitter jämt o ständigt hemma o väntar. Visst, det är klart att vi åka iväg o gör saker. Åker hem o sätter oss hos mamma, N eller någon annan av mina vänner, men vi gör aldrig de tillsammans som en familj. Vi åker alltid iväg på skilda saker. Han på sitt håll o ja på mitt. Vi har många vänner som vi båda känner. Visst, inga gemensama sen tidigare men ja är fortfarande vän med hans vänner o vice versa men vi är alltid på olika håll. Har ja tur så är vi på samma plats när det är dags att sova. Visst, ja ska inte säga att detta är något som är 7 dagar i veckan, 53 veckor per år o 12 månader. Men det är ungefär hälften av alla 53 veckor. Det vill säga 6 månader per år om de fortsätter såhär. Dem veckorna han är hemma lite mer är när hans barn andra barn är hemma. Så är han i alla fall hemma tills efter vi ätit och dem lagt sig. Men varannan vecka så äter vi inte ens tillsammans. Då är de ja som äter hemma själv eller hemma hos mamma. Om vi ska säga så så äter vi generellt 1 gång tillsammans den veckan. De har ungefär gott så pass långt att ja inte ens förväntar mig att han ska komma hem. Ja förväntar mig inte att han ska höra av sig. Ja förväntar mig inte att han ska träffa sin son på en dag eller två om han inte "måste" för att ja ska jobba..

Men va fan håller ja på me??!?! Ja vet ju att allt detta är fel, varför stannar ja? Jo, ja älskar honom och ja vill att L ska ha sin pappa där. Även om de skulle innebära att ja har dessa tankarna. Ja skulle aldrig vilja vela en dag i mitt liv utan honom. Ja vill alltid ha honom vid min sida, ja kommer alltid älska honom. Hur illa ja än tycker om honom vid vissa tillfällen så kommer ja aldrig få ut honom ur mitt hjärta. Innan ja träffade F så trodde ja att ja visste va kärlek va men de va först när ja träffade honom som ja faktiskt fick uppleva de. De va då ja visste att ja aldrig älskat någon rätt innan. Ja trodde att min första pojkvän va min första och största kärlek. Han va helt klart min första, men absolut inte min största. Ja har min största kärlek nu, och förhoppningsvis den sista. Allt däremellan, första och sista, har bara varit.. De har bara varit förhållande just för att... 

Oj, va djupt detta blev. Skulle bara skriva av mig lite men de blev visst lite mer än bara lite.. 

Med gudfar

Med gudmor

Åh, tror aldrig de kommer att gå att beskriva känslan över att ha blivit mamma. Att känna gränslös och o villkorlig kärlek till någon på detta detta är underbar. Min förlossning blev lite panikartad så han puls sjönk till ner kritiskt och sugklocka kom fram. Dock fastnade den inge bra så blev klippt på båda sidorna (ca 3 cm på varje sida) och när man väl tänker tillbaka på de så hade ja aldrig velat göra om de igen men samtidigt så skulle ja göra de 1000 gånger till om ja behövt. Han repade sig väldigt bra från de att varken ha andats själv, ingen färg, ingen rörlighet och missade hjärtljud så mår min krigare bra nu. Lugn och harmonisk är han också. Från de att vi kom hem i fredags så har han nog sammanlagt inte skrikit i ens en timma. Sover redan hela nätterna och äter jättebra.
Åh, ibland vill ja bara gråta av lycka!
Även om F har barn sedan innan som inte är mina egna så hade min familj inte kunnat vara så fulländad som den är nu om dem inte funnits med i bilden. Ja har mina 2 flickor som ja älskar minst lika mycket som mina 2 pojkar. Det är klart att det är en lite annorlunda kärlek men kärlek av högsta grad är de i alla fall på båda hållen.
Nu har vi inte haft tjejerna hemma sedan vi fick hem Leon men att se sin son ligga i sin fars famn och stornjuta ger mitt ett inte lugn. Att de tjejerna gosa med sin lillebror gör mig överlycklig. Det är inte mycket i denna värld som hade kunnat vara bättre. Möjligtvis att ja inte hade haft mina stygn som skaver lite till o från så känner ja mig som världens lyckligaste människa!

Nu är de snart dags att gå upp o jobba igen och som vanligt har ja fortfarande inte somnat. Ja kan inte sova av många anledningar..
Bebis rör sig, tankar yr och magkänslan när de gäller saker o ting är inte som de borde..

Nu hade ja tänkt att skriva de där efterlängtade inlägget trots att ja egentligen inte har något roligt att skriva. De 2 senaste veckorna har varit ganska intensiva. Först fick vi reda på att vi skulle stänga ner vår butik, en butik som ja jobbat på i över 10 år. För tilfället gör de inte mig så jättestor skillnad med tanke på att ja ändå skulle börja gå på mammaledighet nästan i samband med detta men självklart är de pisstråkigt att ja inte ha något att komma tillbaka till. Den största skillanaden på jobbet är nog för alla andra som skulle gå där hela hösten, vintern, våren osv osv, ja, ni fattar va ja menar. Självklart är det tråkigt för mig med och det kommer påverka mig i framtiden men den dagen den sorgen, eller va är det man säger..

Under dessa 2 veckorna har vi även hittat på en massa roligt också såklart. Ja fick vara med o inventera 2 butiker med ett mycket härligt inventeringsgäng som ja kommer sakna att göra detta med.

Men egentligen är det ingen ursäkt till att ja inte skrivit något och det ber ja om ursäkt för.

Trots detta dåliga nyheterna med mitt jobb har vi ändå en del att fira. Vi går framåt i graviditeten, trots att de fortfarande känns overkligt så börjar vi närma oss sakna med säkert. Va hos barnmorskan i onsdags. Dock inte vår vanliga och ja är jävligt glad att ja slipper gå tillbaka till henne vi hade nu i onsdags. Fy säger ja bara. Men man kan ju inte komma överrens med alla men hade ja fått henne från början så hade ja nog bytat. Vilket skräp..

Det va en sak att vara glad över, sedan har vi ju att F har fått nytt jobb. Gjorde en provkörning, sedan sa dem att han skulle skriva kontrakt och senare samma dag ringde dem och sa att han får en provanställning. Detta att nämna så sa dem dagen innan detta att vi börjar med timmar så ser vi var det ledig. Så efter en körning så tog dem bestlutet att ge honom en provanställning. Skitroligt tycker vi i familjen där vi kan samla familjen igen och ja inte behöver sova ensam längre och han vara borta hela nätterna. Möjligtvis med några få undantag någon gång då och då men inte från hans vanliga körningar. 

Redan imorgon ska ja faktiskt hämta tjejerna då dem ska tillbaka till sin mamma redan på onsdag pga midsommar och ett skrivet schema dem har hos soc. Så dem ska vara där i lite mer än 1 vecka och sedan tar vi dem på fredag redan då hon "inkräktar" på vår vecka. När vi väl hämtar dem så ska vi packa och fixa o dona för sedan åker vi till Värmland i 1 vecka för att hälsa på sambons släktningar. 

Nu ska ja förflytta mitt feta arsle från soffan till sängen istället och lägga mig och kolla på PLL (pretty little liars)

Vet att ja varit sämst på att uppdatera och ja har känt att ja ska göra det men sedan inte haft någon lust. Finns egentligen en massa o skriva om då det hänt så galet mycket nu, speciellt de 2 senaste veckorna. Men tänkte att ja skulle ta tummen ur röven o skriva lite imorgon. För tillfället ligger ja i sängen och ska se ett avsnitt av pretty little liars sedan nana. Imorgon är det barnmorskan som gäller. Dock inte min vanliga då hon är sjukskriven men de ska säkert gå det med.

OBS, varning för länge inlägg.

11Denna helgen har det cirkulerat en hel del tankar i huvudet på mig. Ebba o Linnéa va nere hos grannen och lekte i fredags och efter en stund kommer Ebba uppspringades med granntösen hack i häl o säger att hon inte får vara med o leka. När ja frågar varför vet inte Ebba riktigt men grannen säger att det inte är sant och tar med henne ner igen. Efter bara någon minut så kommer Ebba upp igen o säger samma sak en gång till varav på ja säger till Ebba: Nä, men om du inte får vara med o leka så kan du få en glass istället. Sagt och gjort, Ebba fick en glass och hon mös en massa med oss. Ja o hon gick till affären för att vi glömde köpa sallad som ja gärna vill ha till mitt grillat kött. Ebba fick ett tuggummi (och för övrigt så lärde hon sig att säga tuggummi riktigt). F va iväg så ja o Ebba knackar på när vi kommer tillbaka för att säga att vi är hemma igen. Då ser Linnéa att Ebba fått tuggummi och vill självklart också ha varpå ja säger att nä, nu fick du vara och leka och Ebba fick inte vara med så därför fick hon ett tuggummi istället. Nea tycker att det är orättvist (grannens mamma står och lyssnar) där ja säger att det är ju ungefär som att det är orättvist att inte Ebba fick vara med o leka. Hade en liten konversation med mamman om detta då hon inte alls tyckte det va orättvist. Skillnaden mellan grannen o Nea är 6 år och mellan Ebba o grannen 8 år, kan fatta att hon inte kan vara med på allt men det har funkar sedan Ebba va 2 och helt plötsligt gör det inte det och det är egentligen inte det de handlar om. Det är skitsamma om ja förstår, men det är fortfarande orättvist i en 3-åringens ögon.

Även under lördagen hände detta. Men det kände lite mer som mobbing av Ebba och detta gjorde mig då väldligt ledsen. Ebba fick vara med o leka i 20 minuter (då gick de jättebra) men sedan blev hon uppskickad utav mormorn som säger att Ebba bara förstör. F går ner o pratar med henne där hon säger att Ebba alltid har förtstört allting så hon får inte vara med o leka. Något som vi tycker är viktigt i vår familj är att barnen ska veta att man kan leka flera och ha flera kompisar samtidigt där de blev lite motsägelsefullt om de vi har sagt. Sa till F att då berättar han klart o tydligt för Nea att vi ska åka till Andersbergsfestivalen och får då se om hon frågar om grannen får följa med och om hon gjorde det så skulle han säga att de går inte för Ebba ska med o hon bara förstör. Sagt och gjort, exakt detta hände och så lägligt att även mamman lyssnade. Hon blev lite arg för att hennes dotter inte fick följa med men så får de vara när dem anser lite att man inte kan leka 3 barn tillsammans helt plöstligt. 

Även idag ville tjejerna leka med henne så F sa att om dem skulle leka fick de bli här och att dem inte kommer kunna vara nere hos grannen fler gånger då Ebba inte får vara med där. Tråkigt bara att Nea tycker det är jätteroligt att vara där nere men kan inte alla vara med så får de vara.

De va egentligen vill ha sagt med detta är att ja blir så arg på hur vuxna beter sig för att det är inte rätt. Det är inte rätt att lära ut man inte ska mobba andra och så gör dem de själva. De är inte rätt att säga att man måste vänta på sin tur så låter andra föräldrar sina barn tränga sig med flit när man gör allt för att dem ska förstå hur ett kösystem fungerar. Det är inte rätt att säga att man måste betala för sina saker men så gör man inte det själv. Jobbar ju själv i butik och ja ser så många som vuxna människor som snor och att dem även ibland har med sig sina barn när dem gör det. Usch, blir så arg på såna saker. Att vi kör "våra" att göra saker som är så fel. Att skolan och omgivningen säger att det är fel men föräldrarna tycker det är trots att det egentligen är på vissa av sakerna till o med finns straff för. 

- Hur ska vi kunna lära våra egna vad som är rätt och fel?

Kan avsluta detta inlägget med att säga att F igår första gången fick känna sparkar från bebisen. Åh, va ja längtat efter att han ska få göra det <3

Alla som någon gång varit gravida vet att det ibland är så att bebisen ligger och trycker lite på ens blåsa. Detta har hänt mig ganska mycket de senaste veckorna. Har ibland sagt detta till tjejerna och ibland när ja går på toa frågar framför allt Linnéa om det är så att bebisen trycker. Ja brukar svaret oftast bli. Härromdan när ja stod o fixade mat och tjejerna satt och åt en kaka så började Ebba springa från bordet. Frågar var hon ska och får som svar: "Måste gå på toa, bebisen trycker." Trodde ja hörde fel så gick efter henne o frågade vad hon sa. Fick samma svar igen, bebisen trycker. Detta va något som va så fruktansvärt gulligt att ja kunde inte hålla mig för skratt och varenda gång ja tänker på det så börjar ja le. Vill säga de till alla, det va en så rolig situation. Där ser man hur mycket dessa 2 tjejerna tar efter mig. Gör ja på ett visst sätt så gör dem de. Om Ebba eller Linnéa slagit säg så tar ja oftast dem till mina armar, kramar om dem o många gånger kan ja säga "sch, ja är här" med lite låg, mild och gullig röst för att dem ska känna sig trygga. Detta är något även både Ebba och Linnéa gör med sina dockor. Exakt likadant när dem låtsas att dem är ledsna. Vi kör mycket med metoden 1, 2, 3 här hemma (eller de e mest jag) så lyssar inte någon av dem på något ja säger så säger ja tex "ja räknar till 3, har du inte gjort det innan det så blir de så här eller såhär". Detta är även något man kan höra framför allt Ebba säga o efterlikna. Man kan be tex Linnéa plocka undan sin tallrik, är hon lite seg så kan Ebba vara framme snart o säga "då räknar ja till 3". Det är så galet att det är lite mer än 2 år sedan ja kom in i deras liv. Känns som mina egna barn fast att de inte är det. Visseligen så har ja varit med om alla stora sakerna i Ebbas liv som att börja gå, prata, äta osv osv och de gör de hela ännu konstigare att det inte är min. Det gör även de hela lite konstigare att ja själv är gravid nu och att ja får vara med från början. Där känns de nästan som att ja varit med från början fast att ja inte burit på henne. Det är ungefär det som i dagsläget känns annorlunda. Shit, det är helt galet vad mycket som hänt i deras liv och hur mycket dem lärt sig. Nea, en klok liten tjej som snart ska börja skolan och Ebba, en tjej som håller på o utvecklas så otroligt mycket och håller på att bli en egen individ som formas. Men samtidigt som hon formar sig själv så går hon så mycket på mitt spår. Många säger att hon inte liknar mig utseende mässigt (de hade ju varit konstigt om hon hade gjort) men att till sättet är hon väldigt lik mig, Detta trots att dem inte känt mig som barn eller träffat Ebba spciellt mycket. 

Nu ska ja börja kolla mitt andra avsnitt av den nya serien ja börjat titta på. Pretty little liars. Den verkar bra men som sagt så har ja bara sett ett avsnitt än så länge. Direkt efter det är det sovdags då det är mycket på schemat imorgon. Eller mycket o mycket, men det är saker tidigt på schemat. Först så ska tjejerna få frukost hemma, sedan blir det till att köra storingen till dagis och ta med sig lillan till tandläkarn, lämna lillan på dagis och ta med sig storingen tillbaka för att sticka till hennes blivande skola och hälsa på. Sedan lämnar vi henne på dagis en sväng så F får sova och sedan hämtar ja dem ganska tidigt. Typ kankse mellan maten o mellanmålet så får vi hitta något. 

Nä, nu måste ja sluta....