Tiden och klockan spelar emot mig. Det spelar ingen som helst roll när jag går och lägger mig. Jag har vissa kvällar denna veckan hoppas i sängen redan halv 8 men lik förbannat blir den där tickande jävla saken över 12, varenda gång. Idag va hon halv 10 och nu, nu ligger ja fortfarande här vaken. Det spelar ingen roll att ja faktiskt bara sov i si sådär cirka 5 timmar och sedan jobbat på det. Är detta något man borde söka hjälp för? *Sömnsvårighet-delux*

Många gånger går det i farten att säga "jag älskar dig". Men så ska det inte vara. Du ska säga det för att du menar det.. Det är viktigt att säga det till sina nära. Glöm inte bort någon utav dem. Ja har min karl som ja älskar. Ja kan även tycka väldigt illa honom men i slutändan älskar jag honom. Ja vill spendera resten av mitt liv med honom, ja vill ha giftemålet med honom där ja kommer bära hans efternamn, ja vill ha den extra ringen på mitt finger som visar att det är ja och han för resten av mitt liv men jag är rädd. Jag är så otroligt jävlar rädd. Han måste förändra sig på flera plan. Just nu är det hans liv och mitt liv.. Vi gör inte många saker tillsammans. När tjejerna är hos sin mamma så är det knappt att vi äter ihop.. Han lever sitt egna liv.. Vi handlar var för sig, tar hand om vår son var för sig, umgås med våra kompisar var för sig, ja, allt vi gör gör vi separat och så vill ja inte ha det resten av våra liv. Ja vill att vi ska kunna åka eller gå till affäern tillsammans, åka till ett par kompisar tillsammans, så på stan tillsammans men så blir det aldrig. Jag älskar verkligen honom av hela mitt hjärta men ja är så otroligt rädd att bli sårad så ofta slutar det med att jag sårar honom istället.. Bättre att såra än att såras, right?

Den senaste tiden har många saker i mitt liv känts som en lögn. Folk, människor i min närhet, gör saker som ja inte trodde fanns på kartan att dem skulle göra. Hur många utav våra vänner känner vi egentligen? Ja vill lita på varenda ord som kommer ur någons mun men just nu litar ja på så få munner att ja inte ens vet om ja vågar lite på egna karls. Ja vet att det låter jättehemskt, men ja kan verkligen inte låta bli att tänka; hur väl känner jag honom? Om ja trodde att ja kände flera av dessa personerna men det just nu mest känns som en lögn. Ja vill tro på varenda ord han säger. Ja vill tro att det han säger till mig är sant, men kan inte låta bli att tänka: tänk om detta är en sanning med modifikation. Ja känner mig misstänksam hela tiden och det är inte för att ja tror at han skulle göra något annat med någon annan. Det är för att ja är rädd att han gör saker som han inte skulle säga helt enkelt. Att alla andra vet och så vet inte jag. Att stå där som ett fån i slutändan utan att fatta att man faktiskt sett ut som det ganska länge.

I början, när vi träffades för snart 3 år sedan så berättade han allt.. Och då menar jag allt.. Hans ex ville till exempel fortfarande att det skulle vara dem och ja fick se smsen, höra samtalen och mycke därtill. Fick se varenda facebookkonversation, för att han ville visa mig dem. Han ville att ja skulle se dem. Kom han hem en kväll efter krogen så la han sig och höll om mig och pussade på mig tills ja vaknade bara för att han skulle berätta vilka han hade träffat, va dem gjorde och om någon tjej han inte kände hade kommit fram för att antligen stöta på honom eller helt enkelt bara prata för att trevlig. Där och så va det viktigt för honom att ja skulle veta allt. För att sanning för honom va det viktigaste som fanns. Ja har däremot aldrig velat väcka honom. Sover han så sover han, ja kan prata med honom imorgonbitti. Och det har ja alltid gjort. Men allt det där finns inte nu längre. Eller rättare sagt, inget av det där finns nu. Ja vill inte fråga honom va han gjorde igår, ja vill inte fråga vilka han träffade, om någon annan ville ha honom (trots att ja vet att han hade valt mig alla gånger, i alla fall som han säger). Ja vill inte fråga honom något av detta för att ja vill inte att han ska tro att ja snokar. Ja ringer aldrig honom längre när ja vet att han inte är hemma (oavsett om ja är hemma eller inte) för ja vill inte att han ska tro att ja försöker hålla koll på honom. Det känns jobbigt, ibland vill ja bara höra att han har det bra eller roligt, men ja vågar inte ringa. Enda gången ja ringer är när de handlar om hans barn, aldrig för o fråga vad han gör.. Längre ska ja nog tillägga.  Ibland vill ja bara höra hans röst. Fråga varför det tar så lång tid innan han svarar på mitt sms. Men ja kan inte. Han får inte tycka att ja är jobbig, misstänksam eller snokar.. Nu till exempel och många andra gånger i veckan, så smsar vi med varandra. Vi smsar istället för att ringa till varandra som hade varit så mycket lättare. Han säger han hatar att smsa men kan ju inte ringa honom. Ja vet att han smsar med folk, flera gånger om dagen men sist han självmant kom o sa till mig vad någon skrev (som inte är hans barns mamma) minns ja inte ens. Ser han skeptiskt ut under skrivandet och man frågar honom får man bara till; ja skriver. Inte en chans i helvetet att ja får reda på till vem eller vad. Allt är så jävla hemlighetsfullt och ja börjar blir lite trött på det. När det snapas så är telefonen i ansiktet, när de skrivs så hålls den så att inte ens om man hade suttit bredvid så hade man kunnat se och i alla andra tillfällen så finns den där, antingen i handen så det innehållet på telefonen enbart visas för honom eller i fickan. Ja vill inte tro att han döljer något men ibland har ja svårt att se vad som är så viktigt att ja kan se de om det inte är något att dölja. Som sagt, människor i min närhet har uppenbarligen ljugit för mig JÄVLIGT bra och JÄVLIGT länge så ser egentligen inte varför inte han skulle det. Och det hjälper inte att han faktiskt har gjort det han med. Allt blir så otroligt svårt.. Det svåraste för mig just nu är tillit.. Tillit till allt och alla.. Dem ja faktiskt trodde att ja kände är från början hans vänner, hans vänner som ljuger för mig. Tyvärr så får det mig att tänka till lite extra.. Kan ja ens lite på mina egna vänner? Hur mycket har dem ljugit för mig? 

Mitt liv känns som en lögn!!

Ja är en person som tänker väldigt mycket.. Mest av allt gör ja de när ja inte vill.. Jobbet är en jättebra plats för mig att låta bli. Ja slipper tänka på allt annat än jobbet men hemma.. När ja tänker att ja skriva av mig lite så sitter ja fast.. Ja tänker att ja ska sätta mig och bli av med lite tankar genom o skriva ner dem men då finns dem inte där. Alla tankarna är borta, puts väck, hur kommer det sig?

... på 2 veckor har ja fått sova och det ska bli så skönt att snart få göra det igen. Anledningen är att den mista tösen håller på att bli blöjfri på natten så vi tar upp henne på natten så att hon får kissa. Ja vet att det är för en bra sak men när karl inte är hemma på nättarna utan kommer hem mellan 1 o 3 så blir det ganska jobbigt då hon ska upp minst 2 gånger innan han kommer hem. Men nu, nu är det sista natten sedan åker tjejerna till sin mamma. Det är klart att man saknar dem när dem är där men man saknar inte att inte få sova en hel natt.. Det ska bli så otroligt skönt.. Sedan har vi ju lilleman också, han är helt underbar men med tänder som håller på att komma upp så finns där även denna underbara förkylningen.. Stackars lilla hjärtat, rostlig, snörvlig och hostig.. Som tur är så sover han väldigt bra och äter bra när man väcker honom för mat.. 

Får så ont i mitt mammahjärta! Tycker det är så jobbigt när han är förkyld.

På torsdag så är de dags för mitt första besök hos psykolgen.. Ganska nervös faktiskt, men det ska säkert att gå bra. Ja vet at ja helt underbara människor runt omkring mig som stöttar mig i alla lägen. 

Åhh, så tråkigt!! Varenda kväll när ja går o lägger mig så kollar på minst ett avsnitt av Grey´s Anatomy. Just nu är ja på säsong 5 avsnitt 22.. kollade som vanligt igår men orkade inte kolla klart på hela avsnittet så ja tänkte att ja skulle fortsätta kolla idag. Kollar via Dreamfilm och den sidan är lite konstiga ibland så just nu kan ja spola. Hade 17 minuter kvar, vilket betyder att ja sett ca en halvtimme. Och eftersom ja inte kan spola så de avsnittet på i bakgrunden bara för att ja ska komma ikapp där ja va igår.. Trist bara att man inte kan spola så att man kommer dit där man är.. Suger hårt!!

Vissa ord är så svåra att uttala. Att säga dem högt och att må bra över dem. Som när man har en förlossningdepression, man vet att man ska älska ditt barn men man gör de bara inte tillräckligt.. man tycker inte de finns något mysigare än o ligga i sängen med sin son ovanpå en men man väljer fortfarande o jobba sen barnet är 6 vet kor gammalt. Visst, man behöver inte vara så inne i allt de gamla och visst kan pappan ta hand om barnen men betyder de då att ja älskar honom mindre?
Han är mitt ljus i min vardag, mitt liv, mitt allt och anledningen ja har till att leva men är de nog?

I ett förhållande ska allt vara lika.. får h*n gå ut så får du gå ut. Får h*n umgås med kompisar så ska du få göra de. Får h*n sova hos motsatta könet så får du göra det osv osv. Men så kommer kärleken in och vi struntar i om man får sitta hemma och passa barnen dem flesta dagarna medan h*n är du med kompisar, festa eller sover borta. Men de finns en gräns. Den finns för alla, frågan är bara hur långt sträcket ska behöva bli innan den gränsen är nådd?

Idag har faktiskt varit en ganska bra dag. Jobbade mellan 10.30-17 sedan åkte ja hem. Dock va de ungefär som vanligt att ja löste av min man gällande våran son då han enbart typ sa hej, bytade några ord o sen stack. Ja o Leon tog en promenad till affäen, grillade och efter de har vi bara slappat i soffan till Grey´s och Ph. Där de faktiskt hade kommit till den stora dagen D. FInaldagen. Utav dem som stod i final va de rätt par som vann men ja hejade alltid på Johnny & Emma när dem båda va med. Nu ligger vi i varsin säng, Leon o ja. Han i sin säng o sover så gott, rör lite på sig då o då och ja i min säng och kollar på Grey´s. 

Ska nog ta o se klart detta avsnitter o sedan sova. (Kankse, är väl bäst att inte säga förs mycket)

Hur länge orkar man med innan orken tar slut och man viken sig?

När man väl har erkänt för sig själv att man faktiskt inte är helt pyskiskt stabil så blir det lättare att hantera. Det blir lättare att acceptera det och deala med det. Just nu har ja en skönt känsla inombords och det va länge sen ja hade det <3