Nu när hela förlossninggrejen börjar närma sig så börjar ja bli rädd på riktigt. Hur kommer ja känna innan man åker in? Hur kommer ja känna efter? Hur kommer F att känna? Va kommer alla runt om att säga o tycka? Fy, just nu ikväll, när F inte ens är i Sverige och tjejerna ligger och sover blir ja ännu mer rädd. Va händer om F är på jobbet när vattnet går? Va händer om vi dessutom har tjejerna och ja är själv med dem? Och om mamma till råka på allt jobbar? Hur ska ja kunna lösa denna overkliga tanke? Va ska ja göra?!?! Massor av tankar cirkulerar i mitt huvud och ja vet inte riktigt va ja ska ta mig till? Tänkt om det händer när ja är på jobbet eller någon annanstans än just hemma? I affären, på jobbet, i bilen eller var som helst? Baah, ja vill bara gråta för ja är faktiskt rädd på riktigt. Har nog aldrig varit det på riktigt förr. Det känner ja nu. Ja har varit orolig, ja har haft ont men såhär rädd har ja nog aldrig varit. Till råga på allt så kommer ja ju inte att ha något, som det ser ut just nu, jobb att gå tillbaka till. Tänkt så tycker ja inte att det är lika mysigt som ja föreställt mig?! Asså, snälla tankar.. Stick från mitt huvud.. Tänk om ja gjort något fel under min graviditet som gjort att mitt barn inte mår bra? Eller tänk om dem kommer ta honom eller henne från mig direkt för att något är fel?

Rädsla är något som kanske kan vara bra av en eller annan anledning men vill o orkar fan inte vara det längre. Tänk så hinner ja inte skaffa alla grejer till den lille som ja måste ha?