Just nu känns det som att min hjärna håller på att explodera. Egentligen är det inget allvarligt, men massa småsaker. Jobb, bebis och generelt massa tankar och saker som ja tycker borde vara annorlunda.

Jag tycker inte att man ska ljuga för sina barn, trots detta så är det så många som gör det. Egentligen inte upp till mig men när ett sånt här samtalsämne kommer upp så säger alla alltid att dem aldrig skulle göra det. Många gånger vill ja tro dem, men kan tyvärr inte. Detta gör mig så förbannad. Många kommer med argumenten att det är för att skydda sina barn, men om ja varit barn i den situationen och fått reda på att mina föräldrar ljugit för mig hela mitt liv så hade ja tagit avstånd från mina föräldrar. Om dem hade kunnat ljuga för mig när ja va liten, (nu menar ja inga små vita lögner som ibland föräldrar kan dra) hur mycket sanning talar dem då när ja är vuxen? Hur ska man kunna lita på en person efter att man fått reda på att dem ljugit för en? Ja tror till o med att om ens föräldrar ljuger mycket för en så blir det även en vardag för en själv. Att det är det man är uppvuxen med och att de är det som en det rätta. Det ja förstår minst av allt är att man säger att man skyddar sina barn. Hur kan man påstå något sånt? Genom att dra en riktigt fet lögn för sitt barn, eller för någon för den delen, gör en bara till falsk och äcklig. Åhh, ja blir så arg när ja ser att barn lider för att föräldrar ljuger för dem. Hade ja hört att någon hade sagt till sitt/sina barn till exempel: "det kan inte bli någon glass nu för ja har inga pengar till det" så hade ja inte brytt mig men om ja hade hört någon säga något annat så hade ja kokat. Speciellt om ja vetat att det va en lögn. Nä, nu måste ja släooa dett för ja blir bara förbannat att man kan göra så mot ett barn.. Fyfan.. Nu ska ja sätta mig och fortsätta o kolla på sveriges yngsta mästerkock, dem är grymt bra! Sedan blir det en fast-film som kommer på tv och invänta min karl som fortfarande jobbar.