F frågade mig igår om vi skulle ha myskväll ikväll med god mat o en film. Ja, nu ligger man här hungrig utan mat i kistan i sängen själv.. de va mycket till myskväll dehär. Drar täcket över huvudet och försvinner istället!

Jag vet inte riktigt varför men min son är snart 4 månader men ja känner mig inte riktigt som en mamma. Vet inte om det har att göra med att min sambo har 2 barn sen tidigare och att ja har agerat som en mamma för dem men aldrig varit deras mamma. Ja har väl aldrig riktigt tyckt att vi har haft en familjerelation sedan vår son kom. Nu börjar den bli lite bättre. Även om det kanske inte är någonting för någon utav er så va de väldigt stort för mig när min sambo frågade om vi skulle gå till CG hela familjen (en gångtur på ca 1 timme med 2 små barn som går, hade de bara varit vi hade de väl tagit 20 minuter). Efter de börjsde de kännas mer som en familj, även om de bara va lite. De va bland dem bästa dagarna för mig på länge. Helt underbart va de. Ja vet inte heller om de har med att göra att ja jobbar som gör att ja inte känner mig som en mamma. Ja är inte hemma i ett år med min son utan började jobba när ja va 6 vekcor gammal. Ja vill känna mig mer som en mamma och faktum är att dessa dagarna när ja varit ledig så har ja faktiskt gjort det. Trots att vi sovit hos mamma och hon varit snäll o hjälpt till.

Ja älskar min son och min familj mer än något annat. Skulle göra allt för F men skulle göra lite mer för Leon <3

Återigen va de bara ja o Leon hemma och vi valde att ha en mysig morgon idag. Eller rättare sagt Leon valde det. Får ja välja så har vi alltid det men det är inte alltid Leon är så villig till det tyvärr.. 

Ibland känns de som att ja inte känner dig. Och då menar ja inte ditt gamla ja.. Då menar ja den du är nu.. Ja börjar bli trött på att tro att jag känner folk men samtidigt känna att ja inte gör det..

Tillit år något som alltid förr kom naturligt för mig. Till alla. Nu, nu finns det inte mycket av det längre. Min tillit till många förstördes snabbt och nu finns den knappt till någon. Nu måste ja börja jobba för att få tillbaka den. Ja måste börja jobba för att den ska falla sig naturligt igen men det är svårt. Det är jobbigt, svårt och de kommer ta lååååång tid!

Slutet är nära nu..

... är det tyvärr många som gör men det är väldigt få som vet om när och att någon gör det. Jag tror ja mått det ett tag men det det först nu ja vågat och klarat av inse att ja faktiskt gör det. Det är många saker i mitt liv som hänt så att ja mår som ja mår. Mina föräldrar skiljde sig när ja va 11 år gammal. Inget konstigt med det om det hade varit en vanlig skiljsmässa men det faktiskt att min pappa va otrogen med min fotbollstränare som va 6 år äldre än mig har tärt på mig ganska mycket. Många saker handlar om min pappa det vet jag, de kommer ja aldrig komma ifrån. Redan i tonåren började min pappa ta av stånd från mig när ja hellre va med mina vänner än sitta hemma och hålla honom i handen. Från att ja ca 15 år har min pappa ringt mig 3 gånger om året. Det va min födelsedag, julafton och nyårsafton. De kom aldrig på frågan om ja ville komma över för att äta, gå o shoppa eller bara ta en fika. Ja har bott hemifrån sen ja va 20 år och han vet fortfarande inte var bor, har aldrig varit hemma hos mig och då bor han faktiskt bara 10 minuter härifrån.  De har minskat med åren. Först va de nyårsafton som försvann, sedan va de julafton och då va de bara födelsedagarna kvar. Den 27 december förra året så bestämde jag mig. Ja bestämde mig för att ja minsann inte ens behövde de smset eller samtalet på min födelsedag heller så ja tog och skrev ett sms till honom. Det stod de lite kortfattat såhär: Tycker vi båda två kan sluta hyckla med varandra. Du känner inte mig och ja känner inte dig så vi kan skippa all kontakt. Du hör bara av dig en gång om året och det är när ja fyller år så ja tycker inte vi behöver höras då heller.

Detta va ett sms som min pappa accepterade rakt av och skrev lite kortfattat, är det så du vill ha det så är det så du ska få det men ja tycker kanske inte att det bara är en som ska höra av sig.

Där, just där o då, så fick ja mig en käftsmäll.. Ja hade förstått hans sms om det faktiskt va så det va. Att han hela tiden hade ringt mig och velat träffa mig och ja aldrig hade gjort desamma. Men ja sa till honom för 4 år sedan att om han ville att vi skulle ha någon kontakt så skulle han få ta de första steget. Han skulle få börja höra av sig till mig och visa att han verkligen ville detta. Detta va strax efter min födelsedag det året, på våren någon gång när det fortfarande va snö ute, minns att han höll på att skotta när vi pratade. Men det fortsatte, återigen så va nästa samtal på min födelsedag. På min födelsedag förra året (19 mars) så ringde han också. Hade precis pratat med töserna i telefon som va hemma hos sin mamma när vårat samtal bröts. Svarade pappa när han ringde men mitt i allt så ringde tjejerna upp så ja säger till honom att antingen får han vänta eller så får han ringa upp om ca 10 minuter. Han sa då att han skulle ringa upp om en stund igen. När det hade gått 9 månader (den 27 december) så fick ja nog. 9 månader för mig är ingen liten stund. Innan ja blev gravid hade ja lite småångest om ja skulle ringa eller smsa till honom att han skulle bli morfar. Som tur va så hade ja redan hunnit avsluta den relationen med honom innan ja blev det men trots det så fick ja ett sms när han hade hör på omvägar att ja va gravid. Trots detta så har ja inte hört ett enda ord från honom sedan han faktiskt fick ett barnbarn. Ja vet för fakta att det inte är många som vet att ja en finns till. Att han har en dotter som är 26 år gammal och att han har ett barnbarn. Detta gör mig ledsen. Ledsen att min son ska behöva växa upp utan en morfar som bryr sig om honom trots att han bara är 10 minuter ifrån oss.

Detta va egentligen inte det ja hade tänkt o skriva om men om ja hade velat så hade ja kunnat fortsätta med så många saker om min pappa som har gjort mig till den ja är idag. Det ja egentligen hade tänkt o skriva om va pyskisk ohäsla. 

Ja har alltid sett mig själv som en ganska stark person (mycket tack vare min pappa, för att han gjort som han gjort mot mig, men mest är de min mammas förtjänst). Men den senaste tiden så har ja varit ganska svag och när ja satt på min 2 månaders kontroll i tisdags så förstod ja. Inte bara att ja mår psykiskt dåligt utan även att ja lider av förlossningsdepression. Så nu ska ja gå o börja prata med en psykolog. Det ja faktiskt skulle komma till i detta är att det är många som går o bär saker o ting inom sig så länge att man bryter ihop. Och då menar ja på allvar. Ja har suttit och gråtit i min ensamhet ganska länge idag och ja kan bara inte sluta.. Det kommer o så går de o så kommer de igen. Ja har hållt allting inom mig så mycket och så bra att ens min egna sambo har märkt något. Ja har ibland lite svårt att prata om mina känslor öga mot öga så när min karl i tisdags frågade om han fick åka till falkenberg efter att ha varit en stund hos en annan kompis så bad ja honom ringa mig när han åkte dit. Ja kände att ja va tvungen o lätta på hjärta och berätta allt. Efter ca 15 minter prat så frågar han om ja ville ha något från donken eller max och då förstod ja att han va på väg hem. Det va en så otroligt skön känsla. Inte bara visade han att han fanns där vid min sida, han visade även att han inte tänkt låta mig gå igenom detta själv, att han kommer finns där vid min sida. 

Vet faktiskt inte riktigt va ja ska skriva mer samtidigt om de finns 1000 ord till o skriva. Men ja orkar inte mer.. Det är så mycket ja inte orkar längre. Min enda räddning, när de gäller allt, förr och nu, är faktiskt mitt jobb. Ja har alltid kunnat släppa de mesta när ja är på jobbet, det är därför ja älskar att jobba. Ja måste släppa allt eftersom ja jobbar i butik och är ansiktet utåt och eftersom ja står i en förbutik med spel och post så är de alltid folk. Ja har alltid kunnat släppa allt då eftersom ja måste tänka på va ja gör och mina kunder och inte på mig själv. Men så fort ja är själv, speciellt på kvällarna, så kommer de upp igen. De är då ja börja tänka på allt som ja inte vill tänka på. Men mitt jobb, de har räddat mig så många gånger. Både när de gäller detta och många andra saker. Till exempel när min mommo (mormor) va döende. Ja fick o jobbade som vanligt och även när hon dog så gjorde ja de. Hon va en människa som betydde så mycket för mig så det är helt själv och imorgon är det 3 år sedan hon dog. Kan inte förstå att ja varit utan henne i 3 år. Har haft en saknat för henne varenda dag.. I nästintill allt ja gör ja (förutom jobbet) har ja henne i tankarna. Hur skulle min mommo gjort? Hur hade min mommo tänkt? Tänkt om bara min mommo hade levt nu så hade ja kunnat ringa till henne o fråga om dehär receptet.

Nu har ja faktiskt tänkt o ta med mig min son som ligger i min famn o susar sött o gå in i sängen o lägga honom. Sedan ska ja göra en flaska mat till honom och lägga mig bredvid honom o mata honom o slänga på en serie. Imorgon är de jobb igen :) Skönt o släppa mycket av de mesta.

Ibland har ja o mannen, antagligen precis som alla andra, bråk med varandra. Peppar peppar ta i trä, inget bråk nu, men när vi väl har de inser ja att ja inte skulle vilja leva en dag utan honom. Hur arg ja än är på honom så skulle ja aldrig vilja vara utan honom. Men sen kommer dagar då ja gör mitt o han gör sitt och ibland tror ja att ja lika gärna hade kunnat klara allt själv. De känns ändå som att ja gör de mesta själv. Har har som bekant 2 barn sedan innan som ja har tagit hand om väldigt mycket. Dem har alltid tytt sig till mig så när de är dags att gå upp på morgorna till exempel så är de mig dem kommer till. Vi har ju även en gemensam son som snart är 6 veckor gammal och även där gör ja de mesta trots att ja inte ammar och han inte är beroende av mig på de sättet. Ja gå upp varje natt för att ge honom mat, ja bytar ungefär 98 av 100 blöjor. Enda gången han gör de är om ja inte är hemma. Är ja hemma så är de alltid ja som gör de. Även om ja säger att denna blöjan kan faktiskt du få ta men då kommer svar som "eller så kan mamma ta den" eller "varför kan inte du ta den?" så blir de att ja gör de ändå. Ska ja iväg o träffa någon så är sonen alltid med mig trots att han är hemma. Tolka mig inte fel nu, ja älskar min son och älskar att ha med honom men ibland så hade de varit gott o ha lite tid för sig själv också. Ska han iväg, ja då är sonen hemma med mig. Ja, ni fattar kanske. De spelar ingen va ja gör o va han gör, sonen är alltid med mig. Förra veckan va ja ute och åt med några gamla jobbakompisar och då sa han "du behöver ju kanske inte vara där jättelänge. Sitter ni ändå bara o prata så kan du ju lika gärna komma hem för ja ska iväg sen." Dagen innan påpekade ja något om att han ganska ofta är iväg, speciellt på kvällarna, och fick som svar tillbaka "ja, men du ska ju iväg imorgon." Det va första gången sen vårt barn kom den 28 September. 1 gång och ja tror typ att det är 1 gång han faktiskt varit hemma hela kvällen. Ja, ni ser ju skillnaden kanske.

Morgontrött som man är så hade man gärna velat sova ut ibland men som bekant så har vi ju tjejerna (hans barn) varanna vecka och då är de dagis & skol som gäller. Ja föreslog att vi kunde ta dem varann dag så behövde inte bara en av oss alltid gå upp tidigt. Men ja känner lite att ja orkar inte både gå upp 2-3 gånger per natt för att ge honom mat och sedan (efter sista matningen) gå upp 1 timme senare gör att ta dem till skolan. Natten ser ungefär ut såhär om ja skulle göra de: somna vid ca halv 12, upp igen vid ca 2 för att mata, somna om ca 45 minuter senare, upp vid ca halv 6 för att mata, somna om strax efter 6 för att sedan gå upp igen vid kvart över 7 för att ta dem till skolan. Har därför bett karln min att antingen ta tjejerna eller ta sonen, åtminstonde en utav dessa gångerna på nätterna, för att ja ska få sova lite. Grejen är bara den att han är fan mer segväckt än ja vet inte vad. Du hade nog på riktigt kunnat ställa en orkester bredvid honom och han hade inte vaknat så hur mycket sonen än skriker så vaknar han inte. Ska ja få honom att mata honom så måste ja ligga och tjata på honom 5-10 minuter innan han reagerar och går upp. Vår son vaknar aldrig och gallskriker efter mat utan det brukar vara så att ja vaknar bara han stäcker på sig och gnyr lite för att visa att han är hungrig. Visst, om han ignoreras så slutar det med gallskrik, men brukar alltid börja säga till honom vid dem första tecknen på att han vill äta lite. Då har ändå min sömn förstörts och hade egentligen lika gärna kunnat ta honom själv.. 

De va egentligen ville komma till, med denna historian bakom, va... hur stor är skillnaden på att vara kär och på att älska någon? Kan man älska någon trots att kärleken blivit mindre? Ja vet för fakta att ja älskar honom men frågan är ibland om det är värt att vara lite mindre lycklig ibland för att man älskar någon? Förr visade han alltid att han älskade mig genom oväntade pussar och kramar bland annat. Även spontana sms och genom att alltid ligga och hålla om mig i sängen. Nu är det enbart sponta kärleks sms som finns kvar. Dem spontana pussarna (någon gång då o då hejdå puss för att de förväntas) och kramarna är borta och enda gången han håller om en är när han vill ha sex. Kan man sakna något så mycket att det ibland känns som att de värt att vara själv med vetskapen att man inte har den möjligheten än att veta att tillgången finns där men att man känner sig såpass oälskad att det aldrig blir av?

Ja älskar att lyssna på dina tunga, djupa andetag där du ligger i din säng. Allt blir så mycket verkligare då och ja vet att allt är bra med dig. Rädslan att något ska hända dig är enorm och de börjar med att du ska sluta andas. Så länge ja hör hur du andas så fylls mitt hjärta med glädje. Trodde aldrig att de skulle gå o känna såhär mycket kärlek till någon annan levande varelse.
Min son är mitt allt och lite till! Mamma kommer alltid älska dig oavsett vad som händer, Leon!